Hermansson, Klara: Bilder av våld mot kvinnor i nära relationer.

Hon blir upptagen av misshandel, alltså ordet. Hon associerar misshandel med en förståelse ochdet är en förståelse som hon inte vill dela. Lundgren menar att det är först där som kvinnanverkligen gör sig själv till deltagare i våldet vilket jag tolkar som att det är av vikt att kvinnan självfår formulera sin historia men med hjälp av kuratorn.Hittills har jag främst tagit upp likheter i synen på kuratorns roll och interaktionen mellankuratorn och kvinnan. Det går dock att urskilja en intressant nyansskillnad i vad de anser attkuratorn bör poängtera i mötet med kvinnan. Lundgren reagerade på kvinnans rationellabeskrivning av vad som kausalt ledde till vad och poängterade att ofta är det ganska fiktivt vad visjälva ser som orsaken till en viss händelse. I och med att vi alla tenderar att framställa oss självasom rationella varelser blir det irrationella extra skamfullt. Kvinnor som har levt med män sommisshandlat dem har enligt Lundgren ofta haft ett förnedrande sexualliv, något som är svårt ochskamfullt att prata om för kvinnorna. Enligt Lundgren bör man som kurator lyfta fram detirrationella, som känslor generellt samt de som är kopplade till sexualitet. För att kvinnor som levt ien misshandelsrelation ska kunna gå vidare krävs det att de förstår och kommer i kontakt meddessa irrationella skamfyllda känslor menar Lundgren. Wolmar utgår också, som jag ser det, frånatt vi vill framställa oss som rationella men att kvinnor som levt i en misshandelsrelation oftaupplever sitt agerande, exempelvis att stanna hos mannen, som väldigt irrationellt. Den skam somWolmar betonar är främst kopplad till att kvinnan inte lämnat mannen och på så sätt upplever atthon accepterat hans våld. Wolmar menar då att det en kurator bör betona är att kvinnan inte allsaccepterat våldet utan att hon förmodligen har gjort motstånd mot det på många olika sätt utan attdet lett till någon förändring i mannens beteende. På så sätt tolkar jag det som att Wolmar anser attdet är kvinnans rationella agerande som bör lyftas fram och på så sätt styrka henne som handlandesubjekt. Den skillnad som jag här lyft fram innebär inte att de två synsätten utesluter varandra.Även Wolmar anser att känslor som exempelvis rädsla och utsatthet bör lyftas fram och det finnsinget i Lundgrens beskrivning som utesluter att kvinnans rationella agerande även det börpoängteras.Det finns en risk att Wolmars uttalande om kvinnors beskrivning av sig själva somirrationella är en generalisering från de kvinnor som hon dagligen möter och inte direkt kopplat tillvinjetten. Lundgren säger också att arbetet med analytiska modeller lätt får människors agerande attframstå som väldigt rationellt, något som hon aktivt vill undvika genom att betona dekänslomässiga sidorna. Deras arbetserfarenhet kan alltså ha färgat deras svar i olika riktningar utanatt de för den skull skulle bemöta kvinnan i fråga på speciellt olika sätt. Det bör ävenuppmärksammas att Wolmar avgränsar bilden av kvinnans rationalitet genom att poängtera att detär mannen som har ansvar för våldet. Trots att kvinnan uppfattas som rationell är det även för30