Hermansson, Klara: Bilder av våld mot kvinnor i nära relationer.

se det som att hon plockar upp samhälleliga diskurser för att bemöta ett antaget skuldbeläggande,eller ett skuldbeläggande av sig själv, för att hon stannat kvar i relationen.Både Lundgren och Wolmar anser att en kurator måste börja där kvinnan befinner sig i sinförståelse. Man måste gripa situationen där den är och se om man kan förflytta kvinnan encentimeter eller två. Man kan ju inte dra hela könsmaktsstrukturen uttrycker Lundgren. Wolmargör detta mer direkt anser jag då hon tolkar kvinnans berättelse. Hon tar kvinnan på orden på ettannat sätt än vad Lundgren, som vid flera tillfällen går emot kvinnans egen förståelse avsituationen, gör. Detta är inte speciellt förvånande i och med att Wolmars yrkesverksamhet, där honhar terapeutiska samtal med kvinnor som blivit misshandlade av sina män, med stor sannolikhetpräglar det sätt varpå hon analyserar vinjetten. Lundgren har en strukturell förståelse av våld motkvinnor i nära relationer och använder sig av den för att tolka kvinnans berättelse. Att en personsuttalande tolkas som uttryck för ett strukturellt fenomen och inte enbart som ett uttryck för de egnakänslorna blir i det sammanhanget naturligt. Lundgren analyserar även kvinnans berättelse utifrånsin teoretiska modell normaliseringsprocessen, som bland annat innebär att kvinnan som enkonsekvens av våldet tar över mannens bild av henne och av våldet. Att ifrågasätta kvinnansförståelse, som ofta kan innebära att hon skuldbelägger sig själv för våldet som hon utsatts för,borde enligt denna förståelse vara en förutsättning för att bryta mannens påverkan på kvinnan.Wolmar menar att kuratorns roll är att hjälpa kvinnan att formulera sin egen berättelse och förlikasig med de svar som hon själv finner. Hon är samtidigt överens med Lundgren om att det är viktigtatt kuratorn presenterar ett alternativ till den bild som kvinnan har av vad som hänt i och med attmannen ofta fått henne att skuldbelägga sig själv. Wolmar berättar att hon generaliserar mycket isitt arbete för att se om det varit på liknande sätt för den kvinna hon pratar med. Enligt Wolmarupplever kvinnorna som hon möter ofta att de är väldigt ensamma om det som de upplevt, men attde genom att hon generaliserar och genom gruppsamtal upptäcker många likheter mellan sinrelation och andra misshandelsrelationer. Det blir så befriande, det blir så tydligt att det intehandlar om dem egentligen utan att det handlar om att mannen har problem. Lundgren sägerockså att det kuratorn måste göra är att plocka fram saker i hennes berättelse som visar att nutänkte du och agerade som de flesta kvinnor i din situation och det är fullt förståligt därför attvåldet har sådana mekanismer. Lundgren, liksom Wolmar, menar alltså att kvinnor som blivitmisshandlade kan ha tagit till sig männens bild av vad som hänt och därför är det viktigt att denbilden, som ofta innebär att kvinnan beskyllts för våldet, inte fortsätter att vara den gällandetolkningen för kvinnan. Jag anser slutligen att också Lundgren uppmärksammar betydelsen av attkvinnan får formulera sin berättelse själv. Lundgren poängterar att kvinnan gör en vändning i sinberättelse mot slutet då kuratorn kommer in och frågar hur hon gjorde för att undvika misshandeln.29