Hermansson, Klara: Bilder av våld mot kvinnor i nära relationer.

Både Lundgren och Wolmar beskriver misshandelsrelationer som en process men Lundgrenmenar att det för kvinnan är en nedbrytningsprocess där hennes kapacitet försvagas som enkonsekvens av våldet, medan Wolmar benämner kvinnans process som en motståndsprocess därden slutliga motståndshandlingen är uppbrottet. Utifrån dessa två beskrivningar låter det som attperspektiven skiljer sig åt avsevärt. Ändå beskriver de kvinnans handlingar och uttalande påliknande sätt. De kommenterar att hon försvarar mannen, att hon tar fasta på det som var fint iförhållandet liksom de flesta av oss gör men att hon på så sätt tenderar att ta på sig egen skuld fördet inträffade. Det finns däremot även inom detta tema en skillnad i deras beskrivningar som kankopplas till den roll som de anser att kuratorn bör ha. De sidor av kvinnors berättelser som de anseratt en kurator bör belysa speglas i deras beskrivningar av relationen. Lundgren beskrivermisshandelsrelationer i två faser. Förhållandet som beskrivs av kvinnan i vinjetten har nått denandra fasen då våldet är systematiskt och kvinnan anpassar sig till att hon lever i en verklighet sominnefattar våld. Systematiken framgår av att hon sätter våldet i samband med svartsjuka. I och medatt svartsjuka uppfattas som en oföränderlig egenskap som dessutom anses vara kopplad till kärlekär det inget man tror sig kunna ändra på menar Lundgren. Kvinnor tenderar i den här fasen atttillskriva sig själva våldets orsaker. Hon kallar sig till och med barnslig när hon beter sig som envuxen människa och inte accepterar att han ska kontrollera hennes liv. I stället för att försöka fåvåldet att upphöra, vilket de insett att det inte gör, blir kvinnornas mål främst att överleva. Wolmarbeskriver inte misshandelsrelationer i termer av faser utan tar upp olika exempel på hur olikakvinnor förhåller sig till våldet och till mannen. Det finns ju olika grader av våld, säger Wolmaroch syftar då inte enbart på det fysiska våldet utan poängterar att många kvinnor upplever detpsykiska våldet som mest påfrestande. 90 Vissa kvinnor, menar Wolmar, är så rädda för mannen attde inbillar sig att det är säkrare att stanna hos honom och på så sätt ha kontroll över hans humör änatt lämna honom. Dessa kvinnors situation beskriver Wolmar i enighet med Lundgrens andra fas.De tenderar i större utsträckning än andra att beskylla sig själva för våldet och de har insett attvåldet inte kommer att upphöra. Vad det beror på att kvinnor förhåller sig olika tar Wolmar inteupp, men jag tänker mig att det skulle kunna relateras till Lundgrens faser då dessa inte ärtidsbegränsade utan bland annat definieras utifrån kvinnans förhållningssätt till mannen och våldet.Kvinnan i vinjetten beskrivs däremot av Wolmar snarare i enighet med Lundgrens första fas i denmeningen att hon ser våldet som hans problem och hon försöker få honom att sluta bruka våld mothenne. Wolmar framhåller att kvinnan verkar bjuda mannen ganska mycket motstånd trots att hon90 Hydéns forskning har blivit kritiserad för att i alltför stor utsträckning fokusera det fysiska våldet Holmberg m.fl. (2005), s. 22. Denna aspekt av Hydéns forskning verkar alltså inte få konsekvenser i Wolmars praktiskaarbete.32