Hermansson, Klara: Bilder av våld mot kvinnor i nära relationer.

offer och inte enbart beskriver sitt lidande utan gör anspråk på att bli betraktad som aktör. Denvinjett som studien utgår ifrån tolkade Lundgren som trovärdig. Hon såg kvinnans motsägelser somnågot typiskt men menade att dessa motsägelser ofta orsakar svårigheter för kvinnor i mötet medsocialtjänsten. Hon tolkar snarare kvinnor som motspänstiga offer på så sätt. Då Lundgren menaratt offer är ett förlöjligat begrepp i dagens samhälle blir det en aning märkligt att diskutera huruvidakvinnor enligt henne uppnått status som idealiska offer i Christies mening. Han utgår nämligen frånatt denna position är önskvärd då den garanterar samhällets sympatier.Hydén förhåller sig till en samhällsbild där Lundgrens könsmaktsstrukturellaförklaringsmodell är den dominerande förståelsen, vilket jag förväntade mig se spår av i Wolmarsbeskrivning av kvinnan i vinjetten. Hydén har varit kritisk till det könsmaktsstrukturellaperspektivet då hon anser att det ger en alltför passiv och stereotyp bild av ”den misshandladekvinnan”. Risken enligt Hydén är numera inte att kvinnor skuldbeläggs utan snarare att deomyndigförklaras. Wolmars tendens att ta kvinnan i vinjetten på orden och tolka henne somrationell skulle kunna vara ett resultat av att hon inte vill omyndigförklara henne.Även Wolmar ger uttryck för att vinjetten är ett typfall. De inslag som jag avsåg vara uttryckför ”ett motspänstigt offer” tolkade Wolmar som att kvinnan gjorde motstånd mot mannen och motvåldet, inte mot kuratorn eller mot en stereotyp offerroll. Som jag ser det anser Wolmar attkvinnors ökade offerstatus är något positivt då det lett till att de får stöd och hjälp. Hon poängteraratt det har hänt mycket de senaste tio åren vad gäller synen på kvinnor som blir misshandlade avsina män, men menar att kvinnor skuldbeläggs på grund av att många har svårt att förstå varför deinte lämnar männen. Hon anser alltså att grunden i denna skuldbeläggning snarast är att man vändersig emot våldet som männen brukar och inte mot kvinnorna som utsätts. Att kvinnor skuldbeläggsbehöver med andra ord inte nödvändigtvis vara ett uttryck för att de inte uppnått status somidealiska offer enligt Wolmar.Det är inte omöjligt att den utveckling vi upplever idag, med kvinnors ökade stöd sombrottsoffer, kommer att mötas med någon form av motreaktion. Fokus på kvinnor som brottsofferkan leda till att uppmärksamheten och stödet uppfattas som överdrivet. Under mitt uppsatsarbetehar jag vid flera tillfällen mött kommentarer om att kvinnor utövar minst lika mycket psykiskt våldinom relationers ramar och att uppmärksamheten är överdriven då män är mer utsatta för fysisktvåld än kvinnor. Ifrågasättandet av kvinnor som brottsoffer skulle kunna vara ett resultat av attkvinnor ännu inte uppnått status som idealiska offer. Det skulle även kunna ses som ett resultat avatt kvinnor, på grund av sin offerstatus och det stereotypa bild det lett till, betraktas som passivaoch inkompetenta och därmed blir ifrågasatta. Slutligen kan ifrågasättandet ha sin grund i kvinnorsförbättrade ställning i samhället. Som tidigare nämndes bör ett idealiskt offer vara svagt, alternativt41