vanja-hermeles-magisteruppsats3

Även Stadsteaterns chef Benny Fredriksson har en bild av sin teater som jämställd när han
refererar till en av sina företrädare, Vivica Bandler:
BF: Att hon tog in ett kvinnoperspektiv på allvar med Jösses Flickor och gjorde att det inte går
att bete sig hur som helst på den här teatern. [---] Hon hade liksom satt det hela.
Uppfattningen styrks vidare av: ”Låt säga från 2002 och framåt, då tror jag fortfarande att jag har
en liten bit kvar - men jag tror inte jag är så långt ifrån. När det gäller kvinnliga regissörer så
tycker jag att jag är mer än i mål.” Men på vilka scener är Benny Fredriksson ”i mål” när det
kommer till könsrepresentationen? På Stadsteaterns Stora scen från 2002 till och med våren 2006
regisserade 24 procent kvinnor och 76 procent män pjäser som till 77 procent skrivits av män. På
Stadsteaterns mellanscener – som har plats för en tredjedel av de besökare som ryms i salongen
för Stora scenen – ser det något bättre ut: 60 procent kvinnliga regissörer på Stadsteaterns Lilla
scen och 45 procent kvinnliga regissörer på Klarascenen. På de små scenerna finns det till stor del
kvinnliga regissörer, mellan 67 - 79 procent kvinnliga regissörer. Allra flest kvinnliga regissörer
på barnteaterscenen Bryggan.
Att dela upp statistiken utifrån scener som ordnas efter storlek är dock något som Staffan
Valdemar Holm ser som problematiskt. Han menar jämställdhetsproblemet definieras utifrån
sättet man räknar:
SVH: Men så kommer alltid nästa fråga [angående kvinnliga regissörer]: vilka scener är de på?
Och vad är det för typ teater? Det är på ett sätt en devalvering av barnteater, det räknas inte om
en kvinna gör barn- och ungdomsteater. Av någon anledning. Dessutom tycker jag att man
devalverar andra funktioner som är oerhört viktiga för en teaterupplevelser, än skådespelare,
varför talar man till exempel inte om scenografer?
Må så vara att scenografens arbete inte får den uppmärksamhet det förtjänar, men Staffan
Valdemar Holm har inte gjort sig fri från den hierarki han själv kritiserar: inte en gång i sina
årsredovisningar nämner han scenografi eller någon annan yrkeskategori än regissör,
dramatiker och någon gång Elverkets konstnärliga ledare Stefan Larsson. Staffan Valdemar
Holm menar vidare att barn- och ungdomsteatern, och de små scenerna, orättvist devalverats.
Ändå ger han själv uttryck för att det är Stora scenen som är högst upp i hierarkin:
SVH: Det är som att man själv vill bygga in sig. Den mest markanta kvinnliga regissören – och
förebild för många i det här landet- Suzanne Osten, hon har byggt in sig. Varför är inte Suzanne
ute på våra stora teatrar, varför gör inte Suzanne Shakespeareuppsättning på Stora scenen? Det
51