vanja-hermeles-magisteruppsats3

inte lika aktuell. Exempelvis kan alla kvinnoroller utom en strykas ur Macbeth, medan det
omvända vore otänkbart.
Staffan Valdemar Holm har i utsagorna definierat var och vad det är mest intressant att regissera:
Shakespeare på stora scen. Mot bakgrund av detta leder det statistiska faktumet att en kvinnlig
majoritet regissörer finns på de små barnteaterscenerna att barnteater och kvinnlig majoritet står
utanför det som Dramatenchefen definierar som kvalitet. Dessutom har Dramatens
mångfaldssatsning och Stadsteaterns scen i Skärholmen också en majoritet kvinnliga regissörer,
vilket leder till tanken att dessa satsningar inte hör till teatrarna bild av kvalitet.
Ytterligare exempel ”token”-teorins användbarhet återfinns i utsagorna från teatercheferna.
Exempelvis anses kvinnor ”skriva in sig” och behandla ”familj, relationer och det nära” – vilket
enligt till exempel Dramatenchefen inte är ämnen som behandlas av män, trots att många män
gjorts sig kända för att skriva om just detta: Norén, Bergman, Ibsen, Molière med flera. Detta är
en illustration av både särskiljande och generaliserande eftersom kvinnors arbete görs till kvinnligt
enligt förutfattade meningar om vad ”kvinnligt” är. Existensen av missgynnsamma förutfattade
meningar uppvisas också i Benny Fredrikssons uttalanden, exempelvis om Hustruskolan. Enligt
Fredriksson är Hustruskolans kvinnosyn förlegad - men bara om den utspelas i svensk eller
västerländsk kontext då den anses vara ”gubbsjuk” och utfärdar ”pedofilvarning”. Sätts den
däremot i muslimsk kontext blir det en ”historia som om den skulle kunna vara nyskriven.”.
”Token”-rollens negativa effekter är någonting som också rör avvikare från den heterosexuella
normen. Den generaliserade förutfattade meningen om homosexuella visar sig, i intervjuerna med
Benny Fredriksson, vara att homosexualitet är någonting som främst handlar om den sexuell
praktiken, det vill säga handlingen: sex. Genom heteronormativitetens effekter blir det de
homosexuella, det vill säga avvikarna från den heterosexuella normen, som får allt ljus på sig
medan de heterosexuellas sexualitet inte belyses.
Kanonisering har visat sig vara en form av ”gate-keeper”process där författare inkluderas eller
exkluderas i kanon. Kanon kan ses som ett slags historieskrivning. På teatrarna sker denna
kanoniserande historieskrivning i årsredovisningarna. Denna studie har visat att de namn som
nämns i dessa är främst manliga dramatiker och regissörer, förekomsten av kvinnor marginell - i
de fall de nämns gör de i regel någonting särskilt precis som teorin om ”token” visar.
Årsredovisningarna kan ses som ett exempel på de ”gate-keeper”- processer som förhindrar
kvinnor från att nå de rum där kvalitetsstämpeln finns tillgänglig. Dessutom utgör
67