vanja-hermeles-magisteruppsats3

att kvinnors författarskap görs till ”kvinnligt” utifrån generaliserande och förutfattade meningar
om ”kvinnor”. 137 Valdemar Holm fortsätter:
SVH: Och kanske att man [kvinnor] trängs in i en ämnessfär som i hög grad handlar om familj,
relationer, det nära istället för att, jag menar, det är fullt legitimt som kvinnlig konstnär och
dramatiker att skriva en pjäs om Gulfkriget som utspelar sig i det amerikanska högkvarteret. Och
det är kanske det som det är för lite av.
Här definieras vad som kan räknas till ”stora existentiella frågor” och vad som inte hör hit.
Existentiella frågor är Gulfkrig och amerikanskt högkvarter, medan ”familj, relationer och det
nära” hör till en annan sfär. ”Familj, relationer och det nära” är ett sätt att oriktigt karaktärisera
kvinnligt författarskap eftersom Dramaten har en historia av att främja pjäser författade av män
som kan sägas behandla samma ämne: Lars Norén, Ingmar Bergman, Sofokles, Molière, med
flera. Williams visar att kvinnors författarskap genom litteraturhistorien placerats i särskilda
kvinnofack vilka utestänger dem från kanon just på grund av att de är kvinnor. 138 I resonemangen
ovan visar Dramatenschefen hur kvinnor utestängs från vad som anses ha värde genom ämnesval,
vilka felaktigt tolkats vara ”kvinnliga”.
Det är värre någon annanstans
Ett sätt att underminera angelägenhetsgraden av jämställdhetsreformer är att jämföra sig med
andra branscher och organisationer där det sägs vara sämre ställt. Så gör Staffan Valdemar Holm
när han jämför sig med Danmark: ”Där har de ju inte ens vaknat upp än. I Sverige har man i varje
fall sedan det sena 90-talet låtit de här frågorna växa in i de politiska strukturerna. De har varit på
agendan.” Benny Fredriksson jämför sig med andra teatrar i Sverige. Under intervju med mig
föreslår han: ”Jag tror att när det gäller författare att jag ligger mindre bra till, men då skulle
man gärna jämföra då med andra, man skulle ha en jämförelsestudie med en eller två andra
teatrar. Jag tror att man skulle kunna jämföra Dramaten och Stadsteatern.”. Och vidare:
BF: Om man spelar Hustruskolan idag så menar jag att man inte kan göra den på det sättet som
den nu görs i Göteborg. Man gör den liksom utan läsning, man gör den som om den handlar om
en äldre man som är liksom gubbsjuk…och där tåget har gått. Och då liksom undrar jag…varför
då? Det blir tycker jag snarare pedofilvarning, gubbsjukt, dumt, gör den inte – som man gjorde
på Dramaten häromåret. Eller för fem sex år sen eller vad det var. Förskräckligt tycker jag. Den
är omöjlig att göra om man bara gör den som den klassiker den kanske var skriven för att vara.
Men det räcker inte idag, då ska man hellre avstå.
137 Moss Kanter, Rosabeth, 1977, s 965
54