Minoritetsmedier och minoritetsmediepolitik i Sverige - Myndigheten ...

stater som först på senare tid har berörts av invandring, som Frankrike, Italien,
Nederländerna, Storbritannien, Sverige och Tyskland, å den andra. I den förra
gruppen, de ”traditionella” invandringsländerna, fungerade mångkulturaliteten
som en kontinuerlig förnyelse och utveckling av kulturella uttrycksformer. I den
senare gruppen är mångkulturaliteten enligt Westin med flera möjligen mer problematisk
då den konfronteras med en äldre tradition av nationell och etnisk
homogenisering. 58
Med mångkulturalismen som ett ideologiskt och politiskt samhällsideal (den
normativa mångkulturalismen) förhåller det sig dock annorlunda. Väsentligt för
detta samhällsideal är jämlikhet och rättvisa villkor för alla samhällsmedlemmar
oavsett ursprung, etnisk identitet, religion och kultur. Ett samhälle som har en
politik (handlingsplaner, verksamheter och åtgärder) som syftar till att stärka och
försvara kulturell och etnisk mångfald sägs enligt Westin med flera vara mångkulturellt.
59 I Sverige antogs 1975 en invandrarpolitik avsedd att realisera dessa
värden, vars målsättningar sammanfattades med de tre orden jämlikhet, valfrihet
och samverkan (se kapitel 5), och en mängd åtgärder har vidtagits genom åren för
att realisera dessa mål. Å andra sidan erkänner Westin med flera att det är långt kvar
innan de mångkulturella målen förverkligas: rasistiskt våld har ökat på senare år,
människor med utländsk bakgrund diskrimineras och den mångkulturella politiken
har endast svagt stöd hos den svenska majoritetsbefolkningen. Författarna
drar därför slutsatsen att Sverige egentligen inte kan betraktas som ett mångkulturellt
samhälle i normativ mening. 60 Det är mot denna bakgrund som jag har valt
att i denna studie karaktärisera Sverige som ett mångetniskt samhälle, en benämning
som enligt min mening både är blygsammare och bättre speglar de faktiska
demografiska förhållandena.
Mångkulturalism som ideal har ifrågasatts på senare tid. Svanberg och Tydén
noterar att sedan början av 1990-talet tar en rad inlägg i den allmänna debatten
avstånd från detta ideal, till exempel genom att försvara svenskens ”rätt” att tycka
illa om dem som är ”annorlunda”. De pekar ut två sannolika förklaringar: dels lågkonjunkturen
med åtföljande fattigdom och arbetslöshet, dels konflikterna i det
post-kommunistiska Europa och kriget i forna Jugoslavien, vilka kom att tokas i
starkt etniska och kulturella termer och uppfattas som bevis för det mångkulturella
samhällets omöjlighet. Även invandrarpolitiken har svängt. Mångkulturalism ses
fortfarande som något positivt i programförklaringar, men den tenderar enligt författarna
att tolkas i folkloristiska termer. När det gäller mer centrala värden har
anpassning blivit det sena 1990-talets invandrarpolitiska honnörsord. 61
58 Westin m. fl. (1999: 23ff).
59 Westin m. fl. (1999: 25).
60 Westin m. fl. (1999: 26f).
61 Svanberg & Tydén (1999: 92ff).
35