Minoritetsmedier och minoritetsmediepolitik i Sverige - Myndigheten ...

Finns det nästan två miljoner människor med en icke svensk etnisk bakgrund
i dagens Sverige? Intressant nog påminner denna fråga om den som Jonas Widgren,
Invandrarutredningens huvudsekreterare 1971-74, ställde i sin bok om invandrarpolitik
redan i början av 1980-talet: ”Finns det en miljon invandrare i Sverige?” 82
Båda frågorna aktualiserar det kategoriseringens dilemma som jag resonerade
om i kapitel 2. Hur ska man förhålla sig till dem? Enligt Borevi och Strömblads
analys kan de invandrade som kollektiv betraktade tänkas ha temporära behov av
välfärdspolitiska åtgärder, exempelvis stöd för språkinlärning. Vidare kan det också
finnas mer långvariga behov av bistånd i denna grupp, till exempel för att kunna
bevara kulturella traditioner, något som skulle motivera att man som invandrad
placeras i en offentlig-politisk målgrupp även långt efter själva invandringen. En
sådan kompensatorisk politik skulle sannolikt inte behöva leda till att målgruppen
i fråga stigmatiseras. Men likväl, konstaterar Borevi och Strömblad, tycks åtgärder
som syftar till att befrämja integration verka i snarast motsatt riktning. 83 Denna typ
av åtgärder relateras ofta till statistiska beräkningar av de invandrade och deras barn
och hänger därför samman med kategoriseringen av befolkningen i olika grupper.
Widgren besvarar sin egen fråga med motfrågan om det meningsfulla med att
beräkna antalet invandrare på detta sätt. Å ena sidan kan beräkningssättet vara
meningsfullt om man i största allmänhet vill påvisa den betydelse som invandringen
har haft för befolkningsutvecklingen i Sverige och hur landet har förändrats genom
invandringen. Å andra sidan menar Widgren att det är ”lika befogat att kalla en
stor del av den miljon människor som vi nu talar om för svenskar, eftersom mer än
300 000 personer som ingår i denna miljon har åtminstone en i Sverige född förälder”.
Detta och de så kallade blandäktenskapen bidrar till det han kallar för ”invandrarnas
mycket nära och ökande släktförbindelser med svenskar”. En mer allmän slutsats
Widgren drar är att det blir allt svårare att skilja ut invandrare som en, från
befolkningen i övrigt ur statistiska och andra synpunkter, klart avgränsbar grupp. 84
Min egen slutsats är att visst kan man säga att det finns cirka två miljoner människor
med utländsk bakgrund (eller cirka 1,36 miljoner, beroende på om man
använder det bredare eller det snävare begreppet) i Sverige, och att visst kan det i
en del fall vara motiverat och ändamålsenligt att använda detta beräkningssätt.
Å andra sidan är det väsentligt att läsaren håller i minnet att detta bara är ett sätt,
bland många andra möjliga, att kategorisera landets befolkning. Som författare till
denna studie är även jag fången i kategoriseringens dilemma: För att teckna en bakgrund
till produktionen av minoritetsmedier uppfattar jag det som nödvändigt att
ange till exempel hur många människor och hur stora språkgrupper som berörs av
82 Widgren (1982/80: 32). För tydlighetens skull bör här noteras att Widgrens ”en miljon invandrare”
omfattade i början av 1980-talet grupperna ”utrikes födda utlänningar”, ”utrikes födda
naturaliserade invandrare”, och ”alla i Sverige födda personer med minst en i utlandet född
förälder”.
83 Borevi & Strömblad (2004: 11f).
84 Widgren (1982/80: 32 & 35).
46