Minoritetsmedier och minoritetsmediepolitik i Sverige - Myndigheten ...

Man skulle kunna säga att majoritetsmedier och minoritetsmedier är i högsta
grad situerade begrepp på det sättet att deras betydelse skiftar beroende på det
perspektiv från vilket och den plats i vilken de används. Sålunda är Dagens Nyheter
ett majoritesmedium när någon läser den i Motala, men ett minoritetsmedium när
en svensk pensionär läser den i Valencia. På motsvarande sätt är Ta Nea eller El País
majoritetsmedier i Grekland respektive Spanien, men blir minoritetsmedier när de
köps av en grek eller en latinamerikan i Pressbyrån vid Centralen i Stockholm eller
när de läser den på folkbiblioteket i Solna.
En annan variation på samma tema är att även om denna inventering är starkt
nationellt förankrat på det sättet att jag endast har tagit med medier som produceras
i Sverige, så gör teknologins utveckling att ett ökande antal rikstäckande och
lokala medier, däribland Sveriges Radios program på minoritetsspråk och närradioprogram,
genom streaming eller på andra sätt kan nå människor i hela världen
via Internet. Genom denna tilltagande transnationalisering blir medier som
här i landet är riktade till minoriteter tillgängliga för människor i andra länder som
kanske tillhör majoritetsbefolkningen där.
Ovanstående definition kommer säkert att behöva preciseras och justeras i
framtiden allt eftersom teknologiska och andra utvecklingar förändrar fältets
karaktär och allt eftersom forskning om dessa medier utvecklas.
2.9 Minoritetsmedier och den mångetniska offentligheten
Etniska minoriteters (medierade) kommunikativa miljö omfattar både majoritetsmedier
och minoritetsmedier. Med majoritetsmedier menas här medier som riktas
till den svensktalande allmänheten eller delar därav (till exempel fackpress).
I moderna demokratiska samhällen är det vitalt att minoritetsmedlemmar både
deltar i produktionen av, och som brukare har tillgång till, både majoritetsmedier
och minoritetsmedier.
En offentlighet som endast omfattar parallella men ömsesidigt exkluderande
kommunikationssystem skulle enligt medieforskaren Charles Husband likna en
sorts medieapartheid eftersom den inte skulle främja en dialog mellan olika befolkningsgrupper.
En porös och genomtränglig kontaktyta mellan majoritets- och
minoritetsmedier utgör därför en grundläggande förutsättning för mångkulturella
samhällen. 64 Ett sådant samspel mellan båda sorters medier skulle bli möjligt i den
mångetniska offentligheten, som han definierar som en offentlighet som skulle
reflektera den rådande etniska mångfalden och främja både majoritetens och
minoriteters uttryck av sin etniska identitet. Men för att denna vision ska förverkligas
fordras att staten, genom sin politik och sitt handlande tillhandahåller en
infrastruktur i form av resurser och institutioner. 65
64 Husband (1994: 2, 15).
65 Husband (2000: 207ff).
37