Minoritetsmedier och minoritetsmediepolitik i Sverige - Myndigheten ...

5.3.3 1990-talets omvärdering av invandrarpolitiken
1994 tillsatte den socialdemokratiska regeringen ännu en kommitté för att utvärdera
invandrarpolitiken och ge förslag till förändringar. I direktiven fanns en skrivning
om att kommittén skulle överväga hur man kan undvika de risker för segregation
och intolerans som kan finnas i ett mångkulturellt samhälle. Enligt Borevi
anspelar skrivningen på situationen på arbetsmarknaden, där den tendens som
redan funnits sedan 1980-talet i samband med den ekonomiska krisen i Sverige
blev mycket mer märkbar. Invandrare generellt låg sämre till på arbetsmarknaden
än infödda, med markant högre arbetslöshetstal, lägre lönenivåer och högre
bidragsberoende. Även segregeringen i boendet hade blivit mer påtaglig i början av
1990-talet. Regeringen menade vidare att som en följd av den senare tidens snabba
ekonomiska och sociala förändringar fanns det en risk för social oro och sökande
efter enkla, populistiska lösningar, där invandrare och flyktingar riskerade att
pekas ut som syndabockar. Denna risk hade under decenniets första år fått aktualitet
genom det populistiska partiets Ny Demokratis inträde i riksdagen 1991. 172
I sitt slutbetänkande Sverige, framtiden och mångfalden, som blev klart våren
1996, föreslog kommittén nya mål och riktlinjer för politiken. Man tog klar ställning
för den princip som redan gällde för invandrarpolitiken sedan 1960-talet, att
invandrade personer skulle ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra
som bor i Sverige. Ytterligare en huvudprincip var att invandrarpolitiken i huvudsak
skulle bygga på den generella politiken och varje myndighet och organisation
skulle ta ansvar för invandrare på samma sätt som för befolkningen i övrigt.
”Invandrarpolitik” på de flesta områden borde ersättas med ”generell politik”.
Enligt kommittén fanns det dock även i fortsättningen behov av vissa riktade
åtgärder för invandrare. För dem som nyligen invandrat var det nödvändigt med
säråtgärder för att under en övergångstid ges bästa möjliga förutsättningar för egen
försörjning och för att bli delaktiga i samhället. Säråtgärderna föreslogs dock gälla
en begränsad tidsperiod efter det att en person anlänt till Sverige. Därefter borde
den generella politiken vara formad så att den tog hänsyn till och speglade den
etniska, kulturella och sociala mångfald som alla invandrade och infödda svenskar
var en del av. Huvudlinjerna i kommitténs förslag innebar därmed en uppdelning
av politiken i två delar, dels en sorts nyanländarpolitik, dels en integrationspolitik
för alla, som skulle bygga på den generella samhällspolitiken vilken dock borde förändras
så att den bättre tog hänsyn till alla samhällgruppers olika typer av behov.
Dessa förändringar skulle åstadkommas genom integrationspolitiken. 173
I den regeringsproposition som byggde på kommitténs förslag, Sverige, framtiden
och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik, kritiserades den
gamla invandrarpolitiken från 1975:
172 Borevi (1998: 175).
173 Borevi (1998: 176).
72