Stiftelseredovisningens särart - Ekonomihögskolan - Mälardalens ...

Stiftelseredovisningens särart
En analys av redovisningen i avkastningsstiftelser utifrån ett intressentperspektiv
får sedan specificera de olika bokförda värdena, med aktuella marknadsvärden
och bokförda värden. Om det däremot står i förordnandet att stiftelsen enbart
skall placera i ett eller ett fåtal slag av värdepapper talar det för en post för post
värdering och redovisning i balansräkningen.
Om stiftelsens värdepapper har sjunkit i värde, aktualiseras frågan huruvida
stiftelsen skall vidta nedskrivningar. Nedskrivningar i en stiftelse kan inte ses
på samma sätt som i andra företagsformer. Enligt ÅRL skall nedskrivningar i
dessa vidtas om avkastningen definitivt har sänkts, tekniken gått framåt eller att
tillräckligt stora avskrivningar inte har vidtagits under nyttjandetiden. Då ett
aktiebolag har ett något annorlunda informationssyfte, till exempel att visa en
rättvisande bild, så går det inte att jämföra nedskrivningar i dessa två skilda
associationsformer. Därför är en nyansering av begreppet nedskrivningar
nödvändigt i lagen.
Att sedan bedöma om en nedskrivning skall vidtas i stiftelsens värdepapper
baseras på om nedgången kan anses vara bestående. Detta är en bedömning
som stiftelsens styrelse eller förvaltare måste göra. Denna bedömning bör
baseras på portföljens sammansättning och vad styrelsen eller förvaltaren har
för förväntningar på framtiden. I största allmänhet bör nedskrivningar bedömas
med försiktighet, eftersom det kan påverka utdelningsmöjligheten.
Långsiktigheten och varaktigheten i en stiftelse bör gälla framför kravet på
nedskrivning. Är det däremot så att stiftelsen placerat i tillgångar som har haft
en väsentlig värdenedgång som innebär att tillgången aldrig kommer att återfå
sitt gamla värde så bör stiftelsen överväga att vidta nedskrivning. Möjligheten
finns att sedan skriva upp värdet på tillgången.
Om stiftelsen har så dålig avkastning så att det inte räcker till att täcka de
kostnader som finns så kommer stiftelsekapitalet ändå att urholkas, även om
det går långsammare än vid en direkt nedskrivning. Först och främst gäller ju
stadgarna, där stiftaren anger hur ändamålet skall främjas och sedan får
effekten av utdelningarna att stiftelsekapitalet urholkas. En sådan åtgärd
främjar främst kortsiktigheten, det vill säga utdelning till destinatärerna,
snarare än stiftelsens fortlevnad på lång sikt. Det kan tyckas att långsiktigheten
är överordnad i en stiftelse, men samhället präglas idag av det kortsiktiga
tänkandet vilket även avspeglar sig i stiftelseredovisningen. Meningen är att
stiftelsen skall kunna göra jämna utdelningar över åren.
Stiftelsen egna kapital bör delas upp i bundet och fritt kapital. Det bundna
kapitalet, det vill säga den förmögenheten som den ursprungliga donatorn
skänkte, skall generera den avkastning som sedan skall delas ut till
destinatärerna och får inte delas ut. Det fria egna kapitalet är alltid
utdelningsbart i en stiftelse. För att få fram det utdelningsbara kapitalet i
stiftelsen så skall årets avkastning först och främst reduceras med
förvaltningskostnaderna. Sedan skall 10 procent föras till bundet eget kapital
som en värdesäkring. Därefter skall stiftelsen dra resterande lagstadgade
kostnader för revision, redovisning och Länsstyrelsens tillsyn. Det finns flera
exempel på fall där detta upplägg resulterat i att stiftelsen upparbetat ett
negativt resultat samtidigt som det bundna kapitalet ökat. Följden blir då att
30