RoL 1:01 - Föreningen Lärare i Religionskunskap

KAN DU HÖRA VINDHÄSTEN
och primitivt i den tibetanska buddhismen, framhävdes av
Lama Govinda som en kosmisk symbol för cirkelrörelsen
grundläggande i såväl mikro- som makrokosmos.
Mycket i den vetenskapliga litteraturen har, menar
Härenstam, bidragit till bilder av primitivitet och exotism
i den tibetanska kulturen och stått för ett etnocentriskt
tänkande. Ett skäl är att den begreppsapparat som vetenskapen
utvecklade under tiden för förra sekelskiftet i hög
grad byggde på utvecklingshistoriska principer och att
detta perspektiv envist lever kvar i dagens
texter. Tanken att de mänskliga samhällena
utvecklats från primitiva former till mer
utvecklade former inom livets alla områden
var central i denna forskning. Inom religionsforskningen,
med säte i den västerländska
kulturen, tog sig detta uttryck i att
beskriva andra religioner som magiska, vidskepliga
och primitiva. Utöverna förutsattes
ha stannat kvar på tidiga utvecklingsnivåer.
Härenstam hänvisar till kulturantropologen
Evans Pritchard, som visat att
forskaren i sin strävan efter objektivitet
ändå är bunden av en begreppsapparat
och teorier som i hög grad är relaterade
till sociala och kulturella förhållanden.
Den tibetanska buddhismen i svenska
läroböcker
Den tibetanska buddhismen ges inte någon framträdande
plats i skolans läroböcker, men behandlas både i grundskolan
och gymnasieskolan. Just därför anser Härenstam
att det är särskilt intressant att utifrån det lilla utrymmet
som finns fundera över urvalet av kunskaper om denna
tradition. I vilken utsträckning kan en rättvisande bild ges
och hur stor är risken att man förfaller till stereotyper som
bilderna ovan representerar?
Nya eller nygamla stereotyper, som följd av den politiska
utvecklingen får också sitt genomslag i lärobokstexten.
Den kinesiska propagandan för att legitimera Kinas ockupation
av Tibet 1959, fick ett visst genomslag i vissa svenska
läroböcker under 1970- och 80-talet. I vad Härenstam
kallar det ”kinesiska perspektivet” framställs den tibetanska
buddhismen som en primitiv form av buddhism i
motsats till den ursprungliga hinayanabuddhismen. Den
religiösa praxisen beskrivs i termer av magi och besvärjelser
och bönekvarnen ses som en symbol för en mekaniserad
religiositet. Dalai Lama beskrivs som gudakungen
och oraklens betydelse när han väljs ut markeras. Det exotiska
och primitiva dominerar och bidrar enligt
Härenstam i viss utsträckning till att legitimera eller ge
förståelse för kinesernas ockupation av Tibet. Även om
läroböckerna anger att religionen utsatts för svåra förföljelser
av de kinesiska ockupanterna så mildras denna kritik
av att tibetanerna var utsatta för ett inhemskt förtryck.
Bilden har dock förändrats i de senaste läroböckerna.
Uppmärksamheten i samband med Dalai Lamas nobelpris
och avslöjandena om massövergrepp under kulturrevolu-
20 RELIGION & LIVSFRÅGOR
tionen ger också ett positivt avtryck i framställningen av
den tibetanska buddhismen. Den religiösa praxisen fokuseras
i mindre utsträckning och Dalai Lama omtalas mer
som fredskämpe och det ideologiska innehållet i traditionen
fokuseras. Möjligheterna har på detta sätt ökat för
eleverna att känna igen sig själva i texter som undviker att
exotisera.
Härenstam hävdar att kunskap om andra kulturer alltid
är någons kunskap och att denna därmed har skaffat
sig ett tolkningsföreträde. Detta tolkningsföreträde
har ofta en relation till maktutövning.
Formuleringen ”kunskap är
någons kunskap” har hämtats från Gunilla
Svingby som i boken, Sätt kunskapen i centrum,
framhåller att kunskapsdebatten i
skolan inte enbart kan handla om mer eller
bättre kunskap utan bör handla om vilken
kunskap som skall föras fram. En läroboksförfattare
kan, enligt Härenstam, inte hävda
att det är möjligt att inte framhäva eller utelämna
något och på så sätt riskera att ge en
skev bild av en annan kultur. Detta blir särskilt
tydligt eftersom urvalet som görs till
stor del ligger före läromedelsförfattaren
bland annat genom den begreppsapparat som används
eller den kunskapstradition författaren hör hemma i.
Samtidigt finns budbärarens, i detta fall läroboksförfattarens,
budskap alltid i någon mån med i beskrivningen.
Helt klart är att i detta led påverkas läroböckernas framställning
också av den rådande inhemska politiska och
sociala situationen.
Hur vill då Härenstam hantera urvalsproblemet? En
möjlig lösning på problemet är att acceptera att värderingar
alltid måste få spela en central roll vid val av kunskap
och tolkning av verklighet. Genom att som urvalsinstrument
lyfta in skolans värdegrund, som alla människors
lika värde och målsättningen att öka förståelse för andra
människor och förmåga till inlevelse och till tolerans
skulle texter som motverkar dessa värderingar sorteras
bort, likaså texter som mystifierar mer än de förklarar. Ett
exempel på det senare är den etikettering av fenomen som
är vanligt förekommande när främmande religioner
behandlas.
”Bl a spelar magiska formler (mantras) och riter en stor
roll.”
Läroboken ger här eleven ett intryck av att magi och
vidskepelse spelar en stor roll inom den tibetanska buddhismen,
medan enligt Härenstam en ur förståelsesynpunkt
bättre text är följande hämtad ur en annan lärobok.
”Ett mantra är ett ord eller en formel att vila sinnet i
som hindrar det vanliga flödet av idéassociationer och medför
större koncentration.”
Ur förståelsesynpunkt förordar Härenstam den litterära
texten framför den kvasivetenskapliga läroboken; ”kan
möjligen vara avsedd att imponera på läromedelsförfattarens
kollegor eller gamla akademiska lärare.”
Finns det då inte en uppenbar risk att texter valda