h S (ft -Ö b£ 0) £ O O fl o iß > CS (fi O - Västerbottens museum

jaktredskap och jaktmetoder
• Harpun med lös spets. Detta av eskimåerna ännu använda jaktvapen
är genom fynd känt från förhistorisk tid. Sålunda påträffades 1907 vid
grundgrävning i Norrköping ett sälskelett med en harpunspets av ben
sittande mellan revbenen. Samma fyndkombination är känd från Närpes
och Uleåborg. Jakten med harpun nämns av Olaus Magnus och var vanligt
i Roslagen ännu under 1800-talet. Harpunen kan ha använts både vid jakt
från båt och vid jakt till fots på isen, en jakt som kunde bedrivas också
med hund enligt uppgifter från Runö och Åland.
• Sälspjut. De säljägare, som avbildas på Olaus Magnus' Carta marina
har sälspjut i högsta hugg. Redskapet med sin enkla hulling ingår ännu
som en oumbärlig del av jägarens utrustning. Kallas vanligtvis "väckare".
Skaftet skall vara så långt att väckaren kan användas som stöd för kikaren
och det skall även innehålla så mycket trä, att väckaren flyter om
man tappar den i sjön. Väckaren användes främst för att prova isens hållfasthet
(man väcker = hugger i isen) men är även ett nödvändigt redskap
i närkamp med illa skjutna sälar, eller för att hugga fast skjutna sälar
som håller på att sjunka.
9 Sälnät. Möjligen vittnar förhistoriska fynd av kraftiga sänkstenar om
att metoden med nätavspärrningar i sälens väg när han efter islossningen
söker sig mot land på jakt efter sik och lax var praktiserad långt före vår
tideräknings början. Detta passiva fångstsätt har sannolikt dominerat jakten
längs den västerbottniska kusten under historisk tid - därom vittnar
den vanliga termen"sälfiske" för sälfångst. De nät som användes var
omkring 10 m långa och av grovt likargarn eller hampa, med en maskstorlek
vanligtvis omkring 2 varv på alnen, eller ungefär 30 cm. Djupleken
kunde variera mellan 3 och 5 m. Sälnätet saknade underteln och lidar
(stadkanter). Flötena i övertelnen gjordes av svartbränt granträ, avlånga
och spetsiga i ändarna som var fria, vilket skulle hjälpa till att trassla
ihop nätet så mycket som möjligt när sälen hade gått på. Sälnäten sattes
vid uddar eller hällar där sälen gärna gick fram eller ville gå upp att vila.
Man kunde ofta sätta dem i anslutning till strömmings skotar eller sätta
dem på tvären mot och under råkar i isen. Vanligtvis fick manvikaresälar
med sälnät.
9 Sältina. Kvadratisk nätbur på trästomme, med ena sidan skjutbar i
lodlinjen. Sältinan betades med fisk och gillrades på bottnen. När sälen
simmade in i tinan och ryckte i agnet utlöste den samtidigt den uppgillrade
och tungt belastade ena sidan, som åkte ner och stängde sälens reträttväg
och den drunknade.
0 Fälan, eg. "färden". Avser den årliga fångstresan efter säl i de drivande
vårisarna i Bottenhavet och Bottenviken. Man kunde långt in på
1930-talet "ligga i fälan" ända upp till två månader varje vår. Ordet brukades
allmänt längs alla svensktalande kuster vid Bottenhavet och Bottenviken.
• Skredstång, sälskida. En c:a 4 m lång skida, för sedd med en vit tygskärm
"seglet" i spetsen och försedd med järngafflar som stöd för geväret.
Med foten i en speciell tårem och med "väckaren" (se nedan!) som
76