h S (ft -Ö b£ 0) £ O O fl o iß > CS (fi O - Västerbottens museum

ula här och vi låg mitt i Bottenviken,
ungefär mitt utanför Piteå eller
så. Då började han få feber
också och så såg jag på honom då
en morgon och då var han väldigt
sjuk och då titta jag på armen här
och då var den alldeles rödstrimmig.
Jag sa att N här är inget annat
göra än kniven' så jag koka en
vanlig morakniv och skar upp det
här och det kom massor med var.
Och så låg han inne i båten och
läste och det började läkas och
han kände sig bra, men han låg ju
inne för jag var rädd han skulle
förkyla det där. Och det var en tunn
hinna över såret och så började
han vara ut litet med oss ibland.
Men så började han bli sämre igen
och det började svälla här (underarmen)
och blev värre och värre.
Och sjuk var han också. Och det
var samma tendenser uppe i armen,
men jag var ju så förfärligt
rädd pulsådern där men jag var
ju tvungen skära i alla fall och då
kom det ut en och en halv gång en
vanlig kaffekopp med var och då
blev det öppet häremellan (visar
från tummens insida, via handloven
och upp på halva underarmen) och
skinnet som var härute det var så
tunt att det var ingenting. Jag rev
hål på det och så rev vi sönder
gamla skjortor och drog här emellan
(mellan senor, pulsåder och
underarmens ben). Men då var vi
tvungen hålla. Vi måste vara tre
stycken för att hålla för han slog
sälj akt och naturvård
så förfärligt med skallen. Det gjorde
ju ont för jag hade ju bara en
vanlig trästicka att meta med däri;
så han inte skulle skada sig. En
höll huvet och en höll armarna. Jag
peta in det där. Och så småningom
gick det över och läktes men han
låg väldigt länge i båten innan det
var över alltihop det där. Och sen
har han inte haft några men av
det".
Per Lundgren återger slutligen
följande historia om den bistra
verkligheten i sälisen i gamla tider.
Det var en gammal finne. Han
hette Håkan. Han berätta det för
mig den här Sjöberg från Björkön
i Finland. Han var alldeles omöjlig
den där Håkan; stor och kraftig
var han också. På dagarna, då var
det ju mycket folke ute i havet, då
gick han mellan olika båtar och
så tog han själ, stal utav de andra
och drog hem till sitt. Det där hade
ju försiggått i flera år. Stor-
Håkan, han var dem rädd allihop.
Men då var där ett lag då, där det
hade varit hemma en vaktpojke;
dem har ju i regel antingen en
gammal gubbe eller barn en pojk
som är i båten på dagarna och har
i ordning maten när man kommer
hem. Och när dem kom hem den
där kvällen så sa pojken: v Idag
har Stor-Håkan stula' ner! 'Pojken
hade skjutit Stor-Håkan när
han såg honom komma och bara
stoppat ner honom i havet". ®
Från naturvårdshåll har sälen i östersjöområdet under 1960-talet kommit
att uppmärksammas allt mer; detta icke minst med anledning av de
ökända sälslakterna norr om Canada varje vår. Många tror att sälen håller
på att försvinna och åberopar det faktum att man alltmer sällan ser
den vid land. Redan vid början av 1900-talet kunde man emellertid läsa
samma iakttagelser och farhågor. Orsakerna sades då vara den ökande
ångbåtstrafiken och andra störningar i kustbanden och skärgårdarna.
Det är naturligtvis omöjligt att räkna säl i öppet vatten. Lika omöjligt
förefaller det också vara att räkna säl på isen från luften. Alla lig-
102