h S (ft -Ö b£ 0) £ O O fl o iß > CS (fi O - Västerbottens museum

sälj akt vid ratan 1828
Den tyske friherren Daniel von Hogguér gjorde 1828 en resa i Västerbotten.
I hans reseanteckningar (utgivna av Harry Blomberg 1928)
finns följande säljaktskildring från Ratan.
"Huvudnäringarna i Västerbotten äro som i hela Norrland återbruk, boskapsskötsel,
jakt, fiske, tjärbränning och en smula handel. En jakt som
är vanlig fastän förbunden med stora risker är säljakten, som man uteslutande
idkar vintertid. När kusterna frysa till komma sälarna intill
stranden och sova några timmar om dagen eller natten - särskilt vid soloch
månsken - på isflaken. Sälen kommer gärna tillbaka till samma ställe
och den ivrige jägaren, som ofta i åtta, tio dagars tid håller sig kvar på
samma plats utan att mödan och tålamodet alltid belönas, har därför goda
möjligheter att passa honom. Ofta händer det att ett plötsligt töväder eller
en häftig isgång förorsaka stora olyckor, i det att flaket, som jägaren befinner
sig på, driver till havs. Trots att myndigheterna äro mycket vaksamma
och jakten beivras i görligaste mån, så hängiva sig dock så många
åt den, att sällan något år förgår utan att en eller flera jägare förolyckas.
Vid Ratan deltog jag själv i en sådan jakt. Det var en smällkall natt med
så klart månsken, att man gott kunde läsa i det fria. Med laddade karbiner
och klädda i tjocka pälsar, över vilka vi dragit vita skjortor för att
synas så litet som möjligt mot snön, ryckte vi tre man högt ryst fram
mot ett ställe vid havsstranden, där höga och egendomligt bildade klippor
erbjödo oss ett gott gömställe utan att hindra sikten utåt havet, och där
redan två jägare sedan tre dygn passade på sälarna. Vi ställde oss på
ungefär fyrtio stegs avstånd från varandra och väntade under djupaste
tystnad på att djuren skulle uppenbara sig. Kylan, tystnaden och det
stränga förbudet att röra mig det minsta hade så när kommit mig att
somna och jag kunde knappt hålla ögonen öppna. Äntligen efter tre timmars
väntan såg jag långt borta ett huvud dyka upp över isen, därefter
följde enkropp, en säl kravlade sig upp, såg sig skyggt omkring, kavade
hit och dit och lade sig efter ett par minuter. Strax efter sällade sig ännu
två till honom, som också efter något sölande lade sig. Nu var stunden
kommen! Jägaren som stod bredvid mig stötte till mig med foten,
vi slängde upp bössorna till kinden och läto skotten gå samtidigt som vi
hörde ett tredje skott braka. Två sälar försvunno i vaken, en blev liggande,
ty två kulor hade träffat, och vi hämtade honom genast på en för detta
syfte iordningsställd kälke. Djuret tillhörde arten Phoka hispida, i
Norrland kallad havssäl eller gråsäl. Han mätte sju fot och tre tum,
stjärten ej medräknad; färgen var mörkgrå med svarta fläckar; huvudet
var mycket stort nästan som en människas, och med stora runda
mörkblå ögon. Jägarna som voro med mig sade, att denna sälart mycket
sällan skjutes vid Norrlandskusten, emedan den nästan aldrig uppträder
där utan oftast uppehåller sig i öppna havet, och att de vanligaste arter
som skjutas äro fjärdsälen eller skärvingen, Phoca foctida, även phoca
annelata. Mina jaktkamraters glädje var obeskrivlig; sälen fördes i triumf
hem till en av dem, och för att inte störa deras fröjd var jag tvungen
att tillbringa hela natten tillsammans med dem och vid punschglaset
höra på alla möjliga jaktäventyr. •
81