h S (ft -Ö b£ 0) £ O O fl o iß > CS (fi O - Västerbottens museum

yngsta i laget, drog med selar,
"stabann", kopplade till ringar på
vardera sidan av för skeppet, de
två återstående drog med selar
kopplade till vardera sidan av förskeppet
och höll samtidigt balans
på båten med hjälp av dragbommen,
som surrades tvärs över båten vid
ringarna i tredje bettet. Man kunde
förflytta båten ungefär två båtlängder
varje gång. Så långt tillät linan
i det fyrskurna blocket. Kälken och
jullarna fick tas extra. Att på detta
sätt dra utrustningen i två omgångar
kallades att dra "tvåbett". Var
isen jämn och vinden gynnsam, riggades
råseglet upp, hela utrustningen
lades i båten och vinden fick
dra båten framåt. Detta förfarande
krävde stor påpasslighet av dem
som höll båten i balans med dragbommen.
Att sålunda förflytta båt
och utrustning samtidigt kallades
att dra "helbett".
"Strängen" bestod av "slätter"
av jämn is och "ränder" av upptornad
skruvis. Till lägerplats söktes
en "lo", som bestod av en genom
isskruvningen upplyft isplatå,
med god utsikt, där man samtidigt
ansåg att man inte längre behövde
befara ytterligare isskruvning. Där
stöttades båten upp med stöttor
mot den yttre relingslisten, två eller
tre på var sida. Stöttorna, "skolen",
var försedda med inhuggna
steg så att man lätt kunde komma
upp och ner i båten. Under främre
delen av kölen placerades en
"stamnklabb", som gav båten vågrät
ställning. " Tjället" spändes
över "tjällåsen", som vilade på
"tjällklyvan", vilken restes i akterkant
av tredje bettet. Utrustningen
lades på bestämda platser
utanför och inne i båten. Under
dragningen jagade man inte, även
om man såg säl - "gråsjäl",
"viggar", vikaresäl, eller "naddn"
knubbsäl. Man ville först hitta en
lägerplats, som skulle räcka helst
112
ett par månader framåt och erbjuda
båten en trygg plats också när
isen längre söderut börjat försvinna
och sälen, "stegsjäln", stiga
norrut mot den äldre isen, och när
"slätterna" börjat gå upp. Det var
därför man ville ha tag på en "lo"
med gammal is till sitt läger.
Varje dag begav sig fyra man
på jakt, en åt vart väderstreck.
De var klädda i vit jaktdräkt av
lärft med huva (tidigare hade man
haft en mössa av vitt har skinn) och
hade blå solglasögon. De färdades
på skridstång, "skrestang", först
längre fram på våren när isen
blev sämre, slog man sig ihop två
Och två om en isjulle. På skridstång
kunde man ta sig över också
ganska breda sprickor, "klämningar",
i isen. Kom man till ett
"vred"försökte man hitta ett löst
isflak, "tjal" eller "tjaling", och
paddlade "flottade" över vaken
med väckarens hjälp. Varje man
kunde färdas 1-1 l/2 mil från båten
på sin skridstång men skulle
hela tiden hålla den riktning han
fått sig tilldelad för hela våren.
Man borde helst vara så långt
från varandra att skottlossningen
inte skrämde sälen inom kamraternas
jaktområden. Fram till
omkr 1910 användes de gamla
"själbössorna", då de avlöstes av
mausergevären. Den femte i laget,
"båtkarlen", fick stanna vid båten.
Denna syssla gick i tur om man
inte hade någon ungdom eller någon
som inte jagade med i laget.
Båtkarlen skulle ha båten under
uppsikt och framför allt ge akt på
tecken till till begynnande isskruvning.
Mot akter stäven hade
Övre bilden visar hur man
"käxar" sig fram i is, undre bilden
hur fälbåten dras med seglets
hjälp. Bilderna tagna utanför
Bjuröklubb i februari 1944 av
Bertil Ekholtz.