h S (ft -Ö b£ 0) £ O O fl o iß > CS (fi O - Västerbottens museum

aksidan •
Ur Francesco Negris (se s. 98!) skildring av den österbottniska säljakten
1701.
Säljägarna kommer överens om att på en bestämd dag träffas på en
plats vid havsstranden, var och en med sin proviant. Vanligen är
detta omkring firandet av aposteln sankt Matteus, den 24 februari
enligt den gamla traditionen, eller den 6 mars enligt vår nya, och
sedan återvänder de hem inemot pingst. För att vara förberedda
för alla olyckor, även döden, som de kan råka ut för i sitt farliga
företag, biktar de sig och tar nattvarden innan de ger sig iväg. Och
till sist tar de farväl av sina anhöriga, inte utan tårar och. far för
att möta sina kamrater tre mil norr om staden (Vasa).
Det torde i trakten av Vasa finnas 10 eller 12 båtar, som är särskilt
bygda för denna typ av jakt. De används inte till något annat
utan förvaras under resten av året upp- och nervända på land med
bottnen upp, väl intjärade och täckta med grenar. De är 25 till 30
fot långa, fören och aktern är så höga att en man, som står med
uppsträckta armar inte når upp till stävspetsarna, relingen är midskepps
inte högre än brösthöjd.
På utsidorna hänger 6 järnringar, 3 på var sida. I dem fästs
med järnkrokar rep, med vars hjälp båten kan dras över is och
snö. Sex män lindar därvid repen om bröst och armar på samma
sätt som de som drar båtar i älvarna. Den sjunde mannen, som är
den viktigaste, styr båten med en stång, som ligger tvärs över båten
och han kan luta båten åt den sida han finner önskvärt. Den åttonde
och sista mannen drär drar den lilla båten.
För att underlätta dragningen har man under kölen fäst ett trästycke
gjort av en tall eller en gran, som växer vid myrmarker
och för det mesta hänger åt någon sida. I den böjda delen är de så
hårda att intet trä finns som är hårdare, därför användes de i hela
riket till skridskor, d. v. s. långsmala träbitar, som sätts fast under
skorna så att man kan glida snabbt på isen.