Ryttararmén - Läs en bok

sade, utan att vända på huvudet:
— Nu har vi fått på pälsen. Som tusan.
Divisionschefen ska visst bli avpolletterad. Pojkarna
börjar bli betänksamma ...
Polackerna har nått fram till skogen, omkring
tre verst från oss och ställt upp sina kulsprutor
någonstans i närheten. Kulorna tjuter och gnäller.
Klagolåten blir nästan outhärdlig. Kulorna
genomborrar marken och gräver ner sig i den,
darrande av otålighet. Vytjagajtjenko, regementschefen,
som låg och snarkade i solgasset, ropade
till i sömnen och vaknade. Han satt upp på sin
häst och red iväg till främsta skvadronen. Hans
ansikte var rynkigt med röda fåror efter den obekväma
sömnen och hans fickor var fulla med
plommon.
— Förbannade fä! — utbrast han förargad och
spottade ut en kärna, — ett sånt förbannat grötande.
Timosjka, ut med fanan!
— Ska vi sätta igång nu? — frågade Timosjka
och drog fram stången ur stigbygeln och vecklade
ut flaggan, som bar en stjärna och en text om
III. Internationalen som emblem.
— Det får vi väl se, — sade Vytjagajtjenko och
skrek plötsligt med vild stämma: — Sitt upp, era
slinkor! Kalla ihop folket, skvadronchefer.
Trumpetarna blåste larm. Skvadronerna
ställde upp i kolonn. Ur ett dike kröp det fram en
sårad. Med handen för ansiktet sade han till Vytjagajtjenko:
—Taras Grigorjevitj, ja e delegat. Verkar som
vi skulle bli lä mnade kvar här ...
— Ni får slå er igenom . . . — mumlade Vytjagajtjenko
och gav hästen sporrarna.
— Taras Grigorjevitj, vi e rädda att vi inte kan
slå oss igenom, — ropade den sårade efter honom.
Vytjagajtjenko vände sig om:
— Låt bli och gnäll, vi kanske inte alls lämnar
er, — och så gav han hästen tyglarna.
Då hördes min vän Afonka Bidas gråtmilda
fruntimmersröst:
— Inte kan ni väl låta oss rycka fram ända dit i
galopp, det är ju fem verst. Hästarna blir ju alldeles
utpumpade tills vi ska börja slåss ... Tids nog
hinner vi få våra fiskar varma ändå ...
— I skritt, framåt! — kommenderade Vytja-
86 87