System Radiosändare RT-02 - Försvarets Historiska Telesamlingar ...

krigsmakten som sedan leder fram till att flygvapnet för ansvar för utveckling av tre ”för
försvaret gemensamma telemotmedelssystem” – se nedan.
Dåvarande kapten (Kn) C-G Simmons genomförde troligen det första övergripande arbetet
med sitt ”hemarbete” på Flygvapnets Krigshögskola (FKHS) 1947-48 benämnt
"Telemotmedel - förslag till materieltyper och ett utkast till verksamhetens organisation och
huvudinriktning."
I maj 1949 uppdrog Flygstabens signalavdelning (FS/Sign) i skrivelse, via KFF, ”angående
störning i krig av ryskt navigeringssystem, att FOA 3 utreda störning av det ryska
navigeringssystemet då de anger att ryskt flyg använder sig av navigeringssystem på långvåg
av rotationstyp. Av skrivelsen framgår även att det bedöms av stor betydelse att i krig kunna
störa detta system”. Vid KFF då tjänstgörande Kn Simmons gav FOA 3 (avdelning 3)
uppdraget och anslog inledningsvis 3 000 kr för utredningen.
FOA 3 lämnade rapport i januari 1950 att ”systemet torde vara störbart genom blockering av
markbaserade störsändare”. FRA lämnade tidigt under 1950 en detaljbeskrivning över 7 st
stationer inom frekvensområdet 300-485,5 kHz. FOA 3 antog redan 1951 att det totala antalet
störsändare mot navigering och styrsystem bör vara 10 st.
Samtidigt informerade FOA 3 om pågående arbete med motåtgärder mot de sovjetiska
rotationsfyrarna (bokstavsfyrar) på långvåg.
Efterhand som navigerings- och styrsystem utvecklades av hyperbeltyp i Ryssland flyttades
utvecklingsinsatserna för telemotmedel i Sverige över till dessa – se nedan avseende system
”Fredriksson”.
Hotbild
Den förhärskande hotbilden under tidigt 1950-tal och i det ”kalla kriget” var de sovjetiska
stridskrafterna och deras navigering till och över Sverige. Ett viktigt syfte var att minska deras
förmåga att korrekt finna och anfalla mål i vårt territorium och territorialvatten.
Försvarets bedömning var att det främst fanns styrda fjärrobotar, bombflygplan,
attackflygplan och transportflygplan, stridsfartyg och ubåtar som utnyttjade det ryska
navigeringssystemet av LORAN typ på långvåg.
Telemotmedel bedömdes vara verksamt för att förhindra de ryska bombarmadornas
ytbombning av kommunikationscentra och storstäder, punktbombningar mot infrastruktur
(bangårdar, flygfält, broar, hamnar) med både konventionella bomber och atomvapen samt
luftlandsättningar, minfällning mm.
Beträffande de flygande farkosterna så kopierade Ryssland det amerikanska bombflygplanet
B-29 (som först benämndes TU-70 och sedermera TU-4) för egen produktion och förmåga till
strategiskt bombflyg. Allteftersom volymen av TU-4 ökades fick Ryssland ett strategiskt
bombflygsystem med förmåga till precisionsnavigering.
För navigering utnyttjade Sovjetunionen s.k. rotationsfyrar (på långvåg) sedan 1940-talet,
sedan utvecklades modernare navigationssystem för långdistansnavigering och styrning under
1950-60 talen. Det var ett hyperbelsystem liknande det amerikanska ”Low Frequency Loran”
(LORAN-A) och därefter LORAN-C typ på långvåg med den ryska benämningen ”Chayka”.
I utredningsrapporten från FOA 1951 sammanfattas utvecklingen av det strategiska
bombflyget på följande sätt:
”Sammanfattningsvis kan sägas, att Sovjets strategiska bombflyg kommer med en dylik
elektronisk utrustning att kunna operera under sådana väderleksförhållanden och på sådana
10