System Radiosändare RT-02 - Försvarets Historiska Telesamlingar ...

Ovan nämnda utrustningar gör det möjligt för fpl TU-4 att operera under mycket dåliga
siktförhållanden. Landning kan göras i moln, höjd ner till 50 m och sikt ner till 1 km.
Fjärrnavigering över mycket stora avstånd och det använda Loran-systemet medger en
navigeringsnoggrannhet på +/- 300 m inom Mellersta och Södra Sverige. Även attackflygplan
kan använda systemet.
Utveckling 1954-60: Samtliga bomb- och attackflygplan utrustas för att kunna utnyttja Loransystemet.
Loran systemets tekniska data: Våglängd 2000m, Räckvidd 2000km, Täckning sida 360gr/
höjd 20000m, Noggrannhet sida +/- 0,1gr/ höjd +/- 0,1gr”.
I en rapport från SAAB 1955 (tröghetsnavigering i kombination med långvågsnavigering)
läggs fast att försöka störa sändare inte var varken ekonomiskt eller tekniskt möjligt på det
långa avståndet. Däremot så nämner rapporten att genom att störa flygplanens mottagare så
kunde vi uppnå att mottagningsförhållandena blev sådana att flygplanen blev vilseledda.
Våra underrättelser visade på att Sovjetunionen införde (Fredriksson) på stor bredd i sina
offensiva flygplan (IL-28, TU-16, MiG-19) vilket innebar en förhöjd hotbild mot Sverige.
Flygplanen kunde då autonomt navigera över vatten, i mörker och i moln på hög höjd till en
bestämd punkt för att därifrån navigera sig fram till bestämt mål i landet.
Kapten O Larsson FV var under en period på FRA för att bearbeta signalspaningsinformation.
I hans rapport från den 4/4 1955 nämner han bl a ”bombflygplanen flyger
radiotyst och fpl IL-28 har säkert radiokompass och utnyttjar radiofyrar för sin navigering”.
Under 1960 utgav FS/Plan ett PM berörande ”bestämning av fel i fällnings- resp. dykpunkt
vid olika navigeringsmetoder” som underlag vid krigsspel. Samma år var en delegation från
UK i Sverige och där framgår det av FS/Plan protokoll att ”UK bedömning av lufthot 1965
utgörs bl a av Mig-19 (attack) samt TU-16 och IL-28”.
Våren 1960 gav FS/Plan, vid revidering av FOA 3 femårsplan, uppgift att ”Underlag för
utvärdering av markbaserade utrustningar för verkan mot flygburna utrustningar för
kommunikation, navigering och bombfällning önskas”.
Under 1964 beskrev FS/Und som komplement till Handbok Sovjetunionen, del IV, häfte 2
Flygmateriel de beräknade aktionsradierna för de sovjetiska flygplanstyperna.
Vår underrättelseverksamhet gjorde bedömningen, i handbok stormakten 1966, att systemet
(Nav 1) hade god täckning över Sverige med en noggrannhet +/- 500 m. I samma dokument
beskrevs uppdragsprofilen enligt följande:
”Anflygning sker med eller utan optisk sikt i eller ovan moln, från hög höjd i planflykt.
Navigering fram till fällningsläge sker optiskt eller med hjälp av radar och/eller med hjälp av
markbaserade navfyrar på eget eller allierade länders territorium. I god tid före fällning
stabiliseras flygläget för en noggrann bestämning av fällningsläget. Fällning sker 7-13 km
från målet. Upprepat anfall utföres icke.
Plananfall: Anfall och inflygning sker optiskt. I de fall då t e fasjämförande
navigeringssystem kommer till användning kan endast sådana av långvågstyp utnyttjas”.
I särskild undorientering från FS/Und hösten 1966 tydliggjordes bl a ”ledning fram till viss
punkt med markradar eller lägesbestämning m h a tämligen okomplicerad navutrustning”.
I FS/Plan 21/12 1967 Allmän beskrivning av det luftoperativa hotet – underlag för FV
luftförsvarsstudie 68 att ”Inom navigeringsområdet kan TN (väntas) vara relativt allmänt
förekommande under slutet av 70-talet i varje fall som komponent i hybridsystem”. I FF
skrivelse från 1968 framgår beträffande TN (som en kommentar till genomförd studieresa) att
88