System Radiosändare RT-02 - Försvarets Historiska Telesamlingar ...

Referenser
1. Jansky & Baily: Engineering Evaluation of the LORAN-C Navigaton System
Final Report by W.T. Dickinson
(Prepared for U.S. Coast Guard, September, 1959)
2. Jansky & Bailey: The LORAN-C System of Navigation
(Prepared for U.S. Coast Guard, February 1962)
3. The Memoirs of William L. Still, Lt Col USAF
Chapter 18 & 19,
4. Specification of the Transmitted LORAN-C signal
US Coast Guard, COMDTINST M16562.4A , 1994
5. Jerry Proc: LORAN-C Introduction
(http://www.jproc.ca/hyperbolic/loran_c.html)
6. The Russian Institute of Radionavigation and Time (RIRT)
http://www.en.rirt.opt.ru/
7. http://en.wikipedia.org/wiki/CHAYKA
LORAN-C på Färöarna
Uppbyggnaden av den första Loran-C kedjan i Europa (den sk RAIL-kedjan) gjordes med
början 1959.
Den första anläggningen placerades på Färöarna – och ersatte den under 2.vk uppbyggda
Loran-A stationen. De övriga platserna var Island, N Norge samt även en fjärde plats Jan
Mayen. Färöarnas station var ”master” och de övriga var ”slav”stationer.
På Färöarna finansierades stationen av US Coast Gard men den var helägd och drevs av den
danska staten som en civil navigeringsanläggning. Det fanns 32 anställda vid stationen på
Färöarna – som var anlagd vid orten Eidi. Inledningsvis fanns även en mottagaranläggning
placerad i Torshavn för kalibrering (övervakning och justering) av sändarens signaler.
Förutom Loran-C stationen byggde USA under 1960-talet (inom ramen för NATO) en
radarstation och en troposcatter-länk för kommunikation.
Nedan finns en sammanfattning från ett utredningsarbete av Sámal Tróndur Finsson Johansen
Færøerne under den kolde krig - de militære installationer som behandlar bl a
uppbyggnaden av Loran-C stationen på Färöarna.
Rapporten finns i sin helhet på:
(http://logting.elektron.fo/logtingsmal/logtingmal99/ymist%20tilfar/Kalda%20kriggid.stfj.htm)
”Sammenfatning
I tiden med massiv gengældelse var den amerikanske flåde underordnet luftvåbnet, og som følge heraf var
udgjorde luftvåbnets strategiske krav rammerne for flådens udvikling. Flådens vigtigste rolle i denne forbindelse
var indsættelsen ’first strike’styrker (fremskudte hangarskibe med bombefly). Men som følge af flådens forsøg
på at løsrive sig fra sin underordnede rolle, udviklede admiralerne i løbet af 1950’erne også alternative maritime
strategier der fokuserede på de sovjetiske flådebaser der kunne true amerikansk dominans over havene, og var
mere ’fleksible’. Foruden de fremskudte ’first strike’ styrker, blev der derfor udbygget styrker der kunne modstå
den russiske trussel i de faser der efterfulgte det første anslag. Blandt disse var forskellige ASW programmer og
ikke mindst Polarisprogrammet. Et af de vigtige knudepunkter i forbindelse med de nye maritime strategier var
det nordøstatlantiske område og især, fra midten af 1950’erne, da russerne udbyggede sine flådebaser på
83