System Radiosändare RT-02 - Försvarets Historiska Telesamlingar ...

sändardelen, önskar man avskaffa. Därför gav man FOA i uppdrag att undersöka om
detta var möjligt utan att behöva göra allt för stora ingrepp i den befintliga
utrustningen.
Av det ovan nämnda framgår att det är önskvärt med en modernisering och
automatisering av systemet. I det moderniserade systemet är det närmast ett krav att
alla enheterna skall befinna sig på samma geografiska plats. Ett annat krav är att
handhavandet av utrustningen skall förenklas och den kontinuerliga övervakningen
skall skötas av en dator.
Föreliggande rapport beskriver hur ett sådant system kan vara utfört och anger också
hur detta kan integreras med den befintliga utrustningen.
Systembeskrivning.
När vi gjort våra mätningar har vi utnyttjat en Chaykakedja med GRI 80 ms. Vårt
system består bland annat av en aktiv antenn som kan kopplas i och ur med hjälp av ett
relä. Antennsignalen förstärks sedan i en OP-förstärkare innan den går in i en Decca
1024 Loranmottagare, För att kunna få ut den information vi behöver ur mottagaren,
har vi modifierat den något. De signaler som vi tar ut ur mottagaren behandlar vi i
datordelen, och alstrar med hjälp av dessa, en signal som markerar var de sökta
pulsgrupperna börjar. Datordelen består av två st mikroprocessorer och styr bland
annat två reläer för i och urkoppling av mottagarens antenn och sändarens effektsteg.
Den befintliga utrustningen kan delas upp i fyra block: Sändardel, Mottagardel,
Signalgenereringsdel, Presentationsdel.
I den föreslagna moderniserade utrustningen är mottagaren placerad på samma
geografiska plats som sändaren. Detta medför att sändaren måste stängas av då man
vill lyssna på den signal man skall synkroniseras med. Dessa avbrott kan bli så korta
att de inte inverkar på funktionen. Först bestämmer man sig för vilken signal som man
vill synkronisera sig med. Den egna signalen presenteras också på skärmen och
operatören har nu att flytta de egna signalerna så att de i tid och fas stämmer överens
med den mottagna signalen.
Efter inställningsfasen tar datorn helt över styrningen och ser till att den angivna
synkroniseringspunkten hela tiden hålls.
Inmätningen görs genom s.k. ”look-through” förfarande. Med jämna mellanrum
stänger datorn av utsignalen för en kort stund och lyssnar i stället på den signal som
man skall synkronisera till, antecknar eventuell tidsdifferens och startar därefter
sändaren. Detta avbrott är så kort att det inte påverkar funktionen.
Datordelen består av två stycken separata mikroprocessorer. Den ena sköter
detekteringen av signaler och den andra sköter styrningen av sändare och mottagare.
Den information man vill få ut från mottagaren är tidsläget för mastern och slavarna.
Genom att i tidskedjan kunna peka ut dessa kan man underlätta för operatören att
ställa in störsignalen.
Tidskedjan repeteras med ett intervall på 80 ms. Genom att plocka ut en viss puls var
80 ms och låta en yttre tidsgenerator faslåsa till denna, så kan man automatiskt få
störsignalen att vara låst i tiden för den aktuella navigationskedjan.
Utrustningen består av en antenn och två lådor, en liten och en stor.
Dock har det, vid de praktiska mätningar som vi har gjort, visat sig att det kan vara
svårt att få en tillfredsställande funktion med endast en mottagare. Det kan vara bättre
att använda två mottagare med följande funktion
Mottagare 1: Konventionell Loran C station för att göra grovinställning och
välja synkroniseringspunkt
Mottagare 2: Letar upp pulsgrupper kring vald synkroniseringspunkt och
Markerar deras tidsläge”.
117