Ledarskap och lidelse - Kungliga biblioteket

utgångspunkten för medeltidens och den tidigmoderna tidens tankevärld var
givetvis Gud som hade skapat allt och hade en plan med världen och människorna.
Gud är i slutändan också den som genom skapelsen inrättade den
oföränderliga etiska normen och som därmed vill det bästa för hela skapelsen.
Människan i allmänhet och samhällets ledare i synnerhet har därmed
samma uppgift: Att genom arbete befrämja både samhällets fortbestånd och
samhällets bästa. Talet om Gud och det transcendentala hittar vi nog knappast
i (post-)moderna handböcker om ledarskap. Där hittar vi emellertid
liknande praktiska råd som Melanchthon ger och även hänvisningen till en
allomfattande värdegrund. I Melanchthons tid var det otänkbart att inte
hänvisa till att värdegrunden vilar på någonting högre. Idag får däremot varje
människa själv avgöra på vilket sätt man legitimerar sin värdegrund. I en viss
bemärkelse kan man säga att skillnaden mellan 1500-talets och 2000-talets
föreställningar finns i detta att Gud har försvunnit. Där tidigare Gud som det
absoluta var överordnad den oföränderliga etiska normen, finns nuförtiden
ingenting. Möjligen har den oföränderliga etiska normen, vår tids värdegrund,
vilken vi kan fatta i termer som ”mänskliga rättigheter”, ”jämlikhet”,
”demokrati” med mera, därigenom blivit ännu viktigare, än mer oföränderlig
och än mer absolut än tidigare. Men möjligt-vis har vi därmed också förlorat
det självklara i det hela: vi kan faktiskt diskutera värdegrund, etik och moral
idag på ett annat sätt än tidigare, men vi har också möjlighet att ifrågasätta
allt detta och även, i värsta fall, bygga en ny värdegrund med helt antitetiska
ingredienser i förhållande till den rådande.
Därmed har vi fjärmat oss långt från den ursprungliga betraktelse som
skulle beskriva Melanchthons etik som en tidigmodern lärobok i ledarskap,
men anknytningen till 1500-talets religiösa diskurs visar sig faktiskt kunna
ge oss perspektiv på vår egen tid. Människans agerande i samhället sker
enligt Melanchthon inte bara under förutsättningen att hon skall följa etikens
norma immota utan också i vetskap om arvsyndens existens och realitet. Detta
låter måhända främmande i våra moderna öron, men beskriver egentligen
ett mycket enkelt sakförhållande: det att ingen människa är ofelbar. Även den
som rättar sig efter lagar, förordningar och en värdegrund kommer ovetandes
och mot sin vilja att begå det ena eller andra felet; satsen ”nobody is perfect”
måste anses vara en oundviklig del av det mänskliga livet. Men denna fundamentala
insikt om mänsklig begränsning avlastar oss faktiskt en stor börda.
12