Ledarskap och lidelse - Kungliga biblioteket

sade sig vara ”typiska klassresenärer” och hävdade att detta påverkade deras
liv. Under en tidsanda då klass och klassmedvetande ifrågasattes som samhällsanalytiska
begrepp spreds bruket av ordet klassresa som benämning
på ett närmast psykologiskt fenomen bland svensk över- och medelklass.
Klassresande handlade primärt om individens problem med att lämna en
social och kulturell miljö för en annan och främmande. I tidningsintervjuer
och artiklar, forskningsrapporter och självbiografier träder dessa resenärer
fram och bekänner att de har problem med att hantera lossbrytningen från
den gamla klassen och inträdet i den nya.
Klassresenärerna kom inte sällan från en miljö där känsloyttringar och
verbalisering av existentiella behov och tankar var ovanliga. I klassresenärernas
berättelser och bekännelser handlar det sällan om att uttrycka en
individualitet. Det handlar oftare om ett sökande efter samhörighet i nuet,
en förlorad hemkänsla och en saknad gemenskap. ”Klassresenären befinner
sig på främmande mark”, skrev idéhistorikern Ronny Ambjörnsson. Men
att klassresenärer som befinner sig i medel- eller överklasspositioner någon
gång vid slutet av det förra årtusendet började tolka sina privata frustrationer
utifrån sin resa mellan klasser, det kan mycket väl vara relaterat till den
terapeutiska våg som följde på vänstervågen. Att det personliga var politiskt
och allmängiltigt hade ju de nya feministerna förklarat redan på 1960-talet
och tanken spred sig till handikappade, homosexuella och så ”klassresenärer”.
Även om begreppet förekom redan 1979 i en bok av etnologerna Orvar
Löfgren och Jonas Frykman, Den kultiverade människan, är det först med en
artikelserie i Dagens Nyheter under hösten 1990, som en bredare allmänhet
får stifta bekantskap med företeelsen ”klassresa”. Artikelserien som utformades
av Kari Molin och Britt Ågren möttes av ett enormt gensvar. I boken
Klassresan, som utkom året därpå, skriver de: ”Aldrig tidigare har vi fått så
många brev, ofta långa och välformulerade. ’Äntligen faller bitarna på plats.’
’Nu har jag fått ord på det jag alltid känt, men aldrig kunnat formulera’.”
Därefter kan klassresan och klassresenären sägas vara etablerad i svenska
språket, även om till exempel Ronny Ambjörnsson i boken Den skötsamme
arbetaren från 1988 hade föreslagit uttrycket ”klassbytare”. Själv kom
Ambjörnsson att ge ett uppmärksammat bidrag genom essän om sin egen
klassresa, Mitt förnamn är Ronny, som utkom 1996.
57