Ledarskap och lidelse - Kungliga biblioteket

mycket angeläget att försäkra sig om att blivande ledare lärde sig att sköta
sina ekonomiska skyldigheter på ett klanderfritt sätt. Till exempel uppges
att lån skall amorteras i tid, så att ingen skada sker (s. 220 ff.); kompanjoner
måste dela förlust och vinst på ett rättvist sätt (s. 228 ff.); hyresgästens ägodelar
kan tas som pant om denne inte kan betala hyran. Hyresgästen är även
betalningsskyldig om han flyttar tidigare från lägenheten än hyresavtalet
avser (s. 232 ff.). Vidare ger Melanchthon även rekommendationer för hur
preskriptioner i ekonomiska och rättsliga ärenden bör hanteras (s. 260 ff.),
samt hur stor en skälig ränta skall vara (s. 202 ff.).
Den största delen av Philipp Melanchthons kommentar till den aristoteliska
etiken utgörs dock av mera allmänna regler för hur man skall förhålla
sig i samhället. I dagens språkbruk kunde vi säga att han ville förmedla en
hållbar värdegrund till sina studenter, så att de var väl förberedda inför sina
kommande samhällsuppgifter. De ovan nämnda praktiska tillämpningarna
av moralfilosofin är dock inte frikopplade från de övergripande egenskaper
som förväntas av personer som agerar i samhället. En viktig länk mellan
teori och praktik är hänvisningen till att man bör använda sig av det regelverk
som finns i skriven form, i lagar och förordningar (s. 174 ff.).
Melanchthon är mycket tydlig med att man bör rätta sig efter de rättsliga
spelregler som finns nedskrivna och inte i första hand följa det egna godtycket
respektive den egna förmågan att avgöra. Det skrivna ordet möjliggör
i större utsträckning en rättvis och jämlik behandling än avgöranden efter
eget huvud. Idag kan detta uppfattas som en självklarhet; ändå beskriver
Melanchthon här något som än idag kännetecknar ett lyckat ledarskap.
Även om lagar och förordningar utgör ramverket för den som verkar i en
ledande position måste detta ramverk tillämpas och tolkas. Lagstiftaren kan
dessutom inte förutse alla möjliga specifika fall. I sådana fall bör man grunda
sina beslut både på den i skriftlig form stipulerade rätten och den egna
bedömningsförmågan för att tillämpa ”billigheten”, det som i Aristoteles
begreppsrepertoar betecknas som ”epikin” (s. 166 ff.) och som idag möjligen
återges bäst med begreppen ”rimlighet” respektive ”skälighet”.
Därmed har vi kommit fram till det som utgör huvudfrågan i Melanchthons
kommentar till den aristoteliska etiken och till det som kan uppfattas som
det största problemet: Hur kan man handla rätt i sådana fall där det inte
finns något regelverk? Melanchthon svarar även på detta med en hänvisning
9