Ledarskap och lidelse - Kungliga biblioteket

anställdas förväntningar är ofta höga och medan vissa väljer att blunda för
eller rentav försvara ledarens misstag, ser andra med skam, skadeglädje eller
indignation på felstegen. För en ledare är det en eftersträvansvärd målsättning
att hålla balansen i detta kraftfält. Enkla knep och genvägar duger inte
– åtminstone viljan till besinning måste vara genuin, allt annat genomskådas.
Försvar och motangrepp kan bli nödvändiga men de primitiva känslorna
måste kontrolleras.
Alla mänskliga förhoppningar och svagheter är aktiva i projektionerna.
Avundsjuka kan vara en bra och drivande kraft men också en förgörande. Högmod
och narcissism kan vara svårt att skilja från sund tilltro till den egna förmågan.
Lättja kan leda till passivitet men också utgöra en gudomlig motvikt
till överdrivet nit. Hur upprätthåller ledaren en realistisk självbild? Värdet av
en slav på triumfvagnen som viskar ”memento mori” i ledarens öra ska inte
underskattas. Men, när övergår skäligt ifrågasättande och kritik till illojalitet?
Det är onekligen lättare att vara fördragsam mot en med-arbetare, som är illojal
genom att ge negativ kritik vid fel tillfälle men som skickligt hanterar sina
sakliga professionella uppgifter än med den, som är både illojal och oskicklig.
Om ledarens plikt är att formulera visionen, peka ut målen och vägen dit,
är den anställdes plikt snarare att lyssna, lyda och måhända även hjälpa sin
chef att vara chef. ”Gör kronan på hans hjässa lätt”, den svenska kungssångens
imperativ, saknar knappast djupare innebörd. Uppfyllandet kan dock konkurrera
med egenskapen ”civilkurage”. Och, var går gränsen mellan smicker och
ärligt menat beröm? Här krävs en värdegrund och en reflektion.
Egna erfarenheter
I Meine Lieblings-flops (2011) redovisar Hans Magnus Enzensberger några av
sina egna tänkvärda misstag. En sådan betraktelse, menar han, är inte bara
lärorik och uppfriskande utan också roande.
I det följande avser jag att dela med mig av några händelser i mitt tidigare
arbetsliv, som anställd och som chef. Det rör sig ibland om misstag men
framför allt om kritiska och ambivalenta situationer med inslag av omedvetna
processer. Av olika skäl är jag försiktig med vad jag tar upp, men eftersom vi
befolkar vår inre scen med ledargestalter från olika perioder i våra liv, kommer
mina reflektioner inte enbart att belysa något allmängiltigt utan även
avslöja något om mig själv.
28