Ledarskap och lidelse - Kungliga biblioteket

antecknade och analyserade och efter varje presentation blev det en intensiv
men avvaktande diskussion. Det visade sig förhållandevis omgående att
vissa av deltagarna såg sin närvaro mera som en plikt än en möjlighet och
deras deltagande i gruppen skulle sannolikt bli kortvarigt. Ett mindre lyckat
rollspel bidrog också till ett visst avståndstagande från somliga. Till nästa
möte någon månad senare blev det också aktuellt med ett par avhopp – som
faktiskt medförde positiva konsekvenser för oss som valde att fortsätta. Diskussionerna
flöt nu bättre, vårt förtroende för varandra ökade och därmed
viljan att öppna sig för att både ge och ta emot goda råd, men också kritik.
Tanken var att vi hädanefter skulle träffas en gång per termin under en till
två dagar. Nästa möte hade ytterligare någon medlem valt att hoppa av och
vid vårt tredje möte (1997) formades en kärna som bestod av nio personer.
Den skulle i princip komma att existera och arbeta ända fram till 2009. De
flesta av oss hade då varit verkschefer i mer än tolv år och även i flertalet
fall hunnit byta myndigheter och i några fall hunnit avsluta sitt exekutiva
arbetsliv.
De följande sammankomsterna följde en slags mall som Jan och Gunilla
arbetat fram. De började på eftermiddagen eller tidig kväll med att vi var och
en dels gjorde en utvärdering av oss själva och hur vi hanterat den information
vi fått vid vårt föregående möte, dels var vi befann oss just nu och vilka
problem som vi ville få bearbetade. Avsikten var naturligtvis att vi skulle
landa på platsen och ”samla ihop oss”. Vid de första seminarierna tog Jan
och Gunilla (som sedermera lämnade uppdraget) upp vissa mer konkreta
och specifika frågor kring ”professionella organisationer”, ”att förstå en
organisation”, ”arbetskartan”, ”om beröm och kritik”, ”om planeringssamtal”
och så vidare för diskussion. Vi fick också tillgång till Jans särskilda PM i
dessa frågor.
Allt eftersom tiden gick blev det mindre av särskilda föredragningar och
mera av diskussioner och analyser. Andra dagens möte kom så småningom
att domineras av oss själva. Vi fick möjlighet att diskutera angelägna, ibland
svåra, frågor vi just då arbetade med och övriga seminariedeltagare kommenterade,
frågade och funderade och Jan förhöll sig i bakgrunden och kom
ibland med synpunkter och påpekanden – alltid på ett ödmjukt och träffsäkert
sätt. De lite infekterade diskussioner som då och då kunde förekomma
berodde alltid snarare på seminariedeltagarnas nyfikenhet på varandra, än
91