Röjsten och Annan sten på Åkerholmar och Fältkanter i Storvretabygden Sven-Inge Windahl 2016
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Kap.2.3. Det flerfunktionella monumentet <strong>på</strong> slätten före Ängeby<br />
På det stora fältet mellan Skogs Årby <strong>och</strong> Ängeby ligger ett märkligt välvt <strong>sten</strong>röse. Den understa större delen av<br />
röset består av ganska småskalig <strong>sten</strong>. Det handlar inte till största delen om fält<strong>sten</strong>, som under åren kastats upp<br />
här under röjningsarbete <strong>på</strong> åkrarna. Det rör sig om huggen <strong>sten</strong>, som har ganska vassa kanter <strong>och</strong> som varierar<br />
ganska lite i storlek. Man kan nog tänka sig att man av några ursprungliga block här har producerat täck<strong>sten</strong> över<br />
en grav. Antagligen rör det sig om ett gravröse från bronsåldern, som seglar fram som ett skepp ute <strong>på</strong> fälthavet.<br />
Och liknelsen med skepp <strong>på</strong> hav är ju inte alls så tokig. För när högen byggdes var det inte så länge sedan som<br />
fälten var täckta av en havsfjärd. Här hade <strong>på</strong> ett märkligt sätt - <strong>och</strong> förmodligen <strong>på</strong> ganska kort tid - marken stigit<br />
upp ur havet. Och förundrade människor hade över några generationer fått ypperlig betesmark. Och mitt <strong>på</strong> den<br />
öppna ymniga grässlätten anlade man en stort gravröse. Kanske var det ståtliga röset lika mycket ett boplatsmarkerande<br />
som ett gravplatsmarkerande monument. Här ute <strong>på</strong> slätten kan nämligen människor mycket väl ha<br />
bott under bronsåldern. Åkermarken var ännu inte så viktig. Jorden var här <strong>på</strong> de nyuppstigna slätterna oftast för<br />
svår att bearbeta med den tidens enkla jordbruksredskap. Marken användes nog mest som betesmark för<br />
tamboskap. Och betesmark fanns det nog så gott om att det räckte <strong>och</strong> blev över även om man använde en del till<br />
husbyggen. Det var också lätt att bygga hus här. Den tidens husbyggesteknik krävde att bärande stockar kunde<br />
grävas ner i marken – <strong>och</strong> här i den mjuka jorden var det lätt att åstadkomma välfungerande stolphål.<br />
Och så förlöpte åren i en ständig ström. Och människorna kom <strong>och</strong> gick. Men det gamla kala gravröset stod<br />
oförändrat kvar. Nåja, lite utökades det väl efter hand med lite mindre röj<strong>sten</strong> från fälten, som kastades upp här.<br />
De lite rundare <strong>sten</strong>ar, som man kan se bland den mer skarpkantiga <strong>sten</strong>en, utgör antagligen sådan röj<strong>sten</strong>.<br />
Men någon gång i tiden måste något mycket speciellt ha inträffat. Det gamla röset har fått en märklig<br />
överbyggnad. Ett ganska stort antal stora block i olika former har lagts upp <strong>på</strong> toppen. Röset ser nu ut som en<br />
sjöfågel med ungar <strong>på</strong> ryggen - eller vilken liknelse man nu vill använda. Vanligtvis vid olika <strong>sten</strong>byggen så används<br />
ju de större <strong>sten</strong>dimensionerna längst ner <strong>och</strong> de mindre högre upp. Men här är det alltså tvärt om.