1JZGauQ

AN ARCHAEOLOGY OF THE IRON CURTAIN
ut gränslinjen i landskapet. Lokala berättelser gör gällande att ortsbefolkningen
under de första dygnen försökte påverka gränsdragningen. Nattetid
smög sig markägare ut och flyttade helt enkelt de stängsel som satts upp, för
att få så stor del som möjligt av sin mark i ett och samma land. Snart
började dock gränsen patrulleras hårt på båda sidor, vilket omöjliggjorde
vidare försök att rucka på gränsdragningen.
När denna gräns växte fram hade den först likheter med gränsen mellan
Öst- och Västtyskland, med intensiv patrullering och gränsövervakning.
Men till skillnad från den inre tyska gränsen, som med tiden blev mer och
mer militariserad, så började snart gränsen mellan Italien och Jugoslavien
öppnas mer och mer. Denna utveckling var i linje med Jugoslaviens avståndstagande
från det kommunistiska Kominform och landets alltmer
västvänliga politik. Eftersom många andra gränser längre norrut i Europa
var svårare att ta sig igenom (till exempel den forna tjeckoslovakiska gränsen)
blev den jugoslaviska gränsen ofta ett sätt att nå Västeuropa för
invånarna i länder med hårdare kontroll. Det var jämförelsevis lätt att få
semestervisum till Jugoslavien, eftersom det sågs som ett socialistiskt ickevästerländskt
land, och härifrån fanns det sedan bättre möjligheter att ta sig
över gränsen. Gränsen förblev dock bevakad fram till 2004, då Slovenien
gick med i Europeiska Unionen. Den revolution som 1989 ledde till öppnande
av flera andra gränser i Europa hade med andra ord inte samma
effekt i detta område.
Mina arkeologiska undersökningar av Gorizia/Nova Goricaområdet har
frilagt flera lager av historia, som interagerar med varandra. Lämningarna
här är av olika typer och stammar från olika tider. De återspeglar människors
agerande, eller förbud från att agera, i ett högst kontrollerat område.
Trots att merparten av lämningarna från den tidigare militariserade gränsen
inte finns kvar, finns det ändå spår av övervakningen, i form av bland annat
vakttorn och patrullvägar. Vid övergångarna är gränserna som mest
framträdande, även om de är långt mindre sammansatta idag än tidigare.
Här finns fortfarande gränspolisens byggnader kvar, även om de i de flesta
fall nu står tomma. I asfalten kan man skönja markeringar från tidigare
vägfiler och det finns även rester av de forna barriärerna. De större gränspassagernas
gynnsamma effekt på handeln har lämnat avtryck efter sig i
form av tomma affärs- och restauranglokaler. Många av lämningarna, till
exempel soldaternas graffitti i de övergivna vakttornen, ger också en viss
inblick i tillvaron för de som kontrollerade dessa gränser. Därtill finns ideologiska
slogans, som textats på hus och bergssidor. Dessa spår är i mångt
och mycket på väg att försvinna.
220