Här och nu

är fullbordat” kan tolkas som ett triumferande utrop i kontrast till det rop
av övergivenhet som Matteus och Markus citerar som Jesus sista uttryck
(Matt 27:46, 50; Mark 25:34, 37).
Den sanning som Matteus och Markus uttrycker är gripande och avslöjar
något av den kamp Jesus utkämpade på korset. Det förringar inte i på något
sätt den ångest och det lidande som Jesus utstod i Getsemane och på
Golgata. Jesus led för att inte vi skulle behöva lida. Han dog för att vi skulle
få leva.
Johannes syfte är inte att undervärdera Matteus och Markus tolkning, utan
att poängtera att Jesu synbarliga nederlag på korset endast var skenbar. I
ljuset av evangelium var korsfästelsen i själva verket en segerns triumf -
fienden krossad och segern vunnen.
När Jesus uttalat orden: ”Det är fullbordat,” böjde Han ner huvudet och
”överlämnade sin ande” (19:30). Själva uttrycket ”överlämna sin ande” är
tydligen ett symboliskt sätt att förklara, att Jesu egen Ande skulle fortsätta
verket. Jesus hade ju sagt till sina lärjungar: ”…om jag inte lämnar er,
kommer inte Hjälparen till er” (16:7).
Ordet överlämna (paradidomi) betyder att ”ge”, ”överlämna åt någon”,
”överlåta” och ”att föra vidare”. 11 Anden skulle fortsätta Jesus verk. Han
skulle vara deras Hjälpare. Lärjungarna skulle inte bli övergivna på något
sätt. Nu var Jesus död, men korsets drama slutar inte med död utan i ett utflöde
av liv; liv genom Anden. Johannes ger en allusion till detta i v.34.
Eftersom påsksabbaten var en stor högtid måste kropparna bort från korsen
före sabbatens ingång så att ingen skulle orena sig genom dem i samband
med högtiden (5 Mos. 21:22, 23). Deras benpipor skulle krossas för
att påskynda döden.
Soldaterna gjorde återigen sin plikt och slog sönder benpiporna på dem
som korsfästes samtidigt med Jesus. Men Jesus var då redan död och därför
krossade man inte Hans ben. Därför understryker Johannes också att
Psalmistens ord uppfylldes
”Han bevarar alla hans ben, inte ett enda av dem skall sönderslås”
(Ps. 34:21).
147