"Självstyrelse på lokal och regional nivå"Nytt fönster. - Västra ...

äknas Sverige – jämte bl.a. Danmark, Norge, Irland, Grekland, Kroatien, Litauen - som en
unitarisk stat men är på väg mot decentralisering. På väg är även Polen, Finland, Ungern och
Rumänien medan Frankrike och Nederländerna vågat språnget till decentralism. Som
decentraliserad stat har Frankrike regioner som är fastlagda i författningen, ett visst ringa mått
av befogenheter vilka läggs fast av centralstyret och direkt valda regionalförsamlingar.
Endast två av de europeiska staterna är regionaliserade: Italien och Spanien. De har en väl
utvecklad regional nivå med författningsrang, direkt valda regionalparlament, ett större antal
befogenheter än en decentraliserad stat och i vissa enstaka fall lagstiftande kompetens. Båda
staterna är dessutom assymetriska. Det innebär att inte alla regioner är lika regionaliserade;
såväl Italien som Spanien har ett visst antal regioner som är autonoma. Storbritannien är ett
särfall med dels autonoma regioner som Skottland, Wales och Nordirland, dels en unitarisk
struktur i England.
I de federala staterna (Tyskland, Schweiz, Österrike, Belgien) har regionerna en skriven
författning som reglerar maktfördelningen i varje region (delstat, förbundsland) och de har mer
att säga till om i de centrala politiska beslutsprocesserna. Men antalet befogenheter varierar från
stat till stat och från tid till tid. Just nu finns en trend till mer självständigt utrikespolitiskt
agerande i federalstaternas regioner. Symptomatiskt för de federala staterna är att relationen
mellan centralmakt och regioner aldrig är utan störningar. En ständig maktkamp äger rum. I
Tyskland var man tvungen att tillsätta en federalismkommission (2003) för att lösa problemen
med maktfördelningen. Den misslyckades med sin uppgift men en ny kommission kommer
snart att kallas in .
Bland det mest intressanta i de svenska regionförsöken är accepterandet av en viss assymetri.
Att heterogenitet är av godo borde vara självklart, eftersom utvecklingstakten i varje enskild
region är regionspecifik - en viktig fråga som togs upp av Thomas Ekberg, omvärldsanalytiker i
Västra Götalandsregionen. Han konstaterade att tillväxtpolitiken redan är regionalt baserad och
att vi har ett behov av regionala variationer. Ty det finns ingen standardmodell för en
regionaliseringsprocess. Även om det finns inomstatliga gemensamma kriterier och
förutsättningar så måste varje region gå igenom sin individuella process vid sin individuella
tidpunkt. Enligt mitt förmenande är den svenska heterogeniteten föredömlig och den borde
kunna tjäna som modell för andra europeiska stater som inlett regionaliseringsprocesser och
som tenderar att dra alla regioner över en kam. En väsentlig slutsats av insikten om heterogenitetens
betydelse drog Ekberg då han framhöll att regionernas olika förutsättningar gör att
de inte kan styras nationellt.
OLIKA TYPER AV REGIONALA SAMMANHANG
I Sverige ser man ofta på regionerna som olika typer av kommunsammanslagningar – ett
påpekande som hördes under seminariets gång. Säkerligen beror detta perspektiv underifrån
(bottom-up) på att vi har starka kommuner. I detta fall framstår regionaliseringsprocessen som
en inomstatlig integrationsprocess. Detta skulle man kunna kalla ett positivt perspektiv, vilket
för övrigt kan överföras till det europeiska sammanhanget där vi talar om regionaliseringen
som ett viktigt trappsteg i den europeiska integrationsprocessen.
21