"Självstyrelse på lokal och regional nivå"Nytt fönster. - Västra ...

området. Den amtskommunala sociala rådgivningsfunktionen i förhållande till kommunerna
avskaffas. Som en delvis ersättning upprättas en central statlig rådgivningsverksamhet kallad
VISO – med särskild vikt vid en internetportalfunktion.
Regionerna skall först och främst syssla med sjukhusdrift, men därutöver även regional
näringslivsutveckling – hittills inte någon stor uppgift – och drift av de mest specialiserade
sociala institutionerna (antagligen slutna institutioner för ungdomar, möjligtvis enskilda
handikappinstitutioner). Regionerna skall också etablera regionala trafikbolag som skall ta
ansvar för all kollektivtrafik. Det betyder att hittillsvarande ansvar för kommunala bussturer
skall överlämnas till regionerna. En viktig skillnad från nu gällande ordning är att regionerna
inte själva får påta sig någon uppgift som inte är bestämd enligt lag. Detta är också ett
åsidosättande av självstyrelsekonventionen artikel 4.2.
Kommunerna skall utföra de uppgifter som de hittills haft, plus huvuddelen av de uppgifter på
det sociala området som hittills lösts av amtskommunerna (rehabilitering, specialundervisning).
En del av uppgifterna kan efter bärkraftighetsprincipen inte klaras av en enskild kommun. De
skall i så fall utföras av en kommun på flera andra kommuners vägnar och med finansiering
från dessa. Amtskommunernas hittillsvarande uppgifter på ungdomsutbildningsområdet, bl.a.
gymnasieskolan, övertas av staten.
Finansiering:
Regionerna har ingen beskattningsrätt. De finansieras via 1) en fast statlig beloppsersättning, 2)
ett fast belopp per invånare från kommunerna, och 3) ett belopp från kommunen för varje
patient inlagd på sjukhus. Regionernas få sociala institutioner skall finansieras via kommunala
avgifter för de medborgare som skrivs in på institution. Trafikbolagen skall finansieras via
biljettintäkter – om en kommun önskar att en linje skall upprätthållas i glesbygd skall
kommunen själv täcka de bristande biljettintäkterna.
Kommunerna har som tidigare beskattningsrätt. Därutöver mottar de en statlig
”schablonersättning”, och de uppbär avgifter. Och som nämnts tidigare: om en kommun driver
en social institution som nyttjas av medborgare från andra kommuner skall dessa andra
kommuner täcka deras andel av kostnaderna.
Dessa ändringar verkar inte omedelbart dramatiska. Men det är de. Det finns flera skäl till
detta. Några kan ses direkt i lagförslagen. Andra får sökas i den politiska miljön och de
administrativa strukturerna som omger reformförslagen:
1. Lagarna innehåller fler än 200 bemyndiganden till departementen att fastställa regler
för utformande av kommunernas administration och service. Detta är i kraftig strid mot
1970 års reform där lagstiftningen i stort sett lät kommunerna själva bestämma på vilket
sätt de ville ha sin egen administration. Särskilt kan nämnas att den kommunala
fullmakten avskaffas beträffande regionerna: de kan bara påta sig uppgifter som har
direkt laglig grund, eller som de får departementets tillåtelse att påta sig.
77