Döden i livet och livet i döden - Västra Götalandsregionen

Claes Ekenstam ställer frågan varför kvinnor antagits kunna uttrycka vissa former av stark
känslosamhet, samtidigt som män tilldelats och uppvisat ett motsatt reaktionsmönster. Det
råder knappast någon tvekan om att män i vår tid har längre till sina känslor, om man undantar
aggressiva utlevelser. Den frånvarande gråten stämmer överens med ett i vår kultur allmänt
tabu mot okontrollerat beteende. Mäns aggressivitet är i vissa former i själva verket ett uttryck
för ett kontrollbehov – ett svar på upplevelsen av förlorad makt. 115 Psykoterapeuten Alexander
Lowen, som Ekenstam stöder sig på, har i sin kliniska praktik tyckt sig se att de män som
mest fruktar att gråta också är mer disponerade för psykosomatiska åkommor, samtidigt som
deras förmåga att uppleva glädje är mindre. Ekenstam menar att känsloblockeringen innebär
en tillbakagång i utvecklingen av de mellanmänskliga relationerna:
16
Att gråta är att acceptera sin mänskliga natur, att veta och känna att människolivet också har en
tragisk aspekt. Sorgen är ett oundvikligt faktum för oss människor. Vi måste leva i medvetande
om att livet även rymmer smärta, lidande och kamp. 116
Kan det vara så att den förlösande gråten motverkar depressioner? Kanske kan den depressive
hitta tillbaka till glädjen genom sorgen, över det som man har förlorat. 117
Skam och skuld
Skam är en av människans mäktigaste känslor. Flera namnkunniga psykologer och psykiatrer
ser suicid som ett sätt att ”överleva” en stor skam eller kränkning. Skammen anges intressant
nog även som en faktor i Durkheims teori om det altruistiska självmordet. 118 Kulturhistoriskt
sett är skammen internt sammanlänkad med suicid på i stort sett alla nivåer; skam kan såväl
vara orsak, motiv, symptom, verkan som förmildrande omständighet till suicid. 119
Den som drabbas av skuldkänslor upplever ett hot om att skadas. Men detta hot är lättare
att uthärda än skammens förebud om att överges. 120 Gråten är ett sätt att omvandla skam till
skuld och i form av en sorg dela den med andra. Men för att lyckas omvandla den måste man
kanalisera sin ilska på ett adekvat sätt, inse sin litenhet och visa sig svag – något som har svårt
att passa in i maskulinitetens självbehärskningsideal. Den naturliga, utåtriktade aggressionen
förbyts hos den depressive i en inåtriktad destruktiv aggression. 121 Det skulle därför kunna
vara så att män i vår kultur har svårare än kvinnor att bära och hantera (omvandla) skam.
Skulden, så som den förstås i den psykoanalytiska teoribildningen, uppkommer genom en
frivillig överträdelse av förbuden i vårt överjag. Skammen däremot infinner sig när vi inte når
115 Beck-Friis (2005), 107.
116 Ekenstam (1998), 50ff, 98, 121ff.
117 Beck-Friis (2005), 23.
118 Westerlund-Hännestrand (1991), 127; Durkheim (1983), 171f.
119 (1) Suicid är i sig självt skamfyllt; (2) skam kan driva någon till suicid; (3) den suiciderande kan lämna andra
med skamkänslor (skamöverföring); (4) suicid kan användas för att upphäva/återlösa skam (”hederssjälvmord”);
(5) efterspelet kunde i det medeltida/tidigmoderna Europa handla om att klarlägga skuldfrågan och genom förhandlingar
delegera bort den offentliga skam som suicidfallet framkallade; (6) en outhärdlig vanära kunde i
tidigmodern tid betraktas som en förmildrande omständighet; (7) påföljder för suicid och suicidförsök utgjordes
under tidigmodern tid av s.k. skamstraff, t.ex. offentliga stympningar. Se t.ex. Axelsson (2000), 29; Jarrick
(2000a), 89; Jarrick (2000b), 184; Ohlander (1986), 38f; Minois (1999), 30.
120 Sigrell (2005), 164.
121 Beck-Friis (2005), 100.