Döden i livet och livet i döden - Västra Götalandsregionen

Sammanfattning
Syftet är att skapa ett idéhistoriskt och holistiskt perspektiv på förutsättningar för befolkningsinriktad
suicidprevention. Suicid härbärgerar en ofrånkomlig kulturell och existentiell ambivalens
som skapar problem men också möjligheter. Den prevention som förordas är tvärsektoriell för att
bemöta suicidalitetens mångfaktorialitet. Döden är ett livsfenomen, och den suicidale är fast i en
paradox som preventionen kan göra mer kunskapsbaserad. Suicidstatistiken kan ses som ett symptom
på en kollektiv mentalitet. Den är ibland självuppfyllande och bygger delvis på kulturella
konstruktioner, som främjat både under- och överrapportering. Dagens suiciddiskussioner talar
ofta förbi varandra. En tvärvetenskaplig lyhördhet kan motverka fackdisciplinär ”imperialism”.
Det medicinska perspektivet har god bäring men är otillräckligt för att synliggöra de kulturella
faktorer som bestämmer om det är ”sjuka”/”friska” människor som begår suicid.
Suicid var i kristen förkunnelse en dödlig synd samtidigt som den troende ingöts med världsförakt
och dödslängtan. Den individuella självutplåningen balanseras emellertid av den kollektiva
församlingsgemenskapen som fungerar preventivt.
Med moderniteten raserades människans skyddande gemenskaper och hon kunde utveckla ett
reflexivt själv. Moderniteten syftar till kontroll men leder även till fragmentisering. När läskunnigheten
breder ut sig distanserar sig individen från primärgruppen. Hon får tillgång till ett privatliv
och därmed existentiell oro och tvivel. Suicidbegreppets historia speglar moderniseringens
motstridighet, som både medfört nya suicidogena stressorer och förutsättningar för en humanistisk
prevention. Preventionen ställs inför nya utmaningar i dagens senmoderna, delvis narcissistiska
samhälle, med självupptagenhet, statusjakt, pendling mellan självbeundran och självhat, tomhets-
/skamkänslor, oöverskådliga informationsbrus samt diskrepens mellan förväntad och verklig behovstillfredställelse.
Män är överrepresenterade i suicidstatistiken. Ett kulturellt perspektiv kompletterar de biologiska
förklaringarna. Mannen har svårt att visa sig svag, han tillerkänns ett snävare känsloregister
och mindre förmåga att kommunicera sina problem. Gråt har sedan 1800-talet reserverats för
kvinnan som därför lättare kan omvandla inre skam till mellanmänsklig skuld vilket är en förutsättning
för att bearbeta förluster i en sorg som delas med andra. Arbetslösheten har av hävd
drabbat mannen hårdare då han i högre grad identifierat sig med sitt offentliga yrke. Kvinnan har
inte på samma sätt tillåtits utveckla ett själv då hon historiskt tillhört sin man eller familjen – förutsättningen
för s.k. egoistiska suicid. Könsrollsmönstret betingar dock andra former av suicid/suicidalitet
hos kvinnor, däribland ”hederssjälvmord”. Samtidigt är själva klassifikationen av
mäns/kvinnors suicidalitet problematisk då den är kulturellt förmedlad. En konklusion är att jämställdhet
på lång sikt, och genusmedvetenhet på kort, kan reducera suicidfrekvensen.
Känslan att bli exkluderad från en gemenskap man tagit för given ger upphov till skam: en
känsla av att vilja försvinna. Avgörande är inte arbetslösheten i sig utan vår förförståelse av den.
Detsamma gäller hur vi ser på åldrande, skilsmässor, sjukdom. För att bemöta den höga suicidfrekvensen
bland utlandsfödda behövs ökad interkulturell kompetens, integration och fördelning av
socialt kapital.
Prevention är en form av biopolitik som historiskt sökt förbjuda livet att dö. Som medmänniska
är det vår plikt att lindra lidande och vara lyhörda inför alla signaler som indikerar en vilja att leva
vidare. Däremot är det kontraproduktivt att med tvång sudda ut den yttersta möjligheten för någon
att ta sitt liv. En suicidtanke kan paradoxalt fungera preventivt. Den goda preventionen är den
inkluderande. Genom att respektera den suicidale som medmänniska återintegreras hon i den gemenskap
hon förlorat. Istället för att förbjuda döden bör en befolkningsinriktad prevention främja
livet (kommunikation, gemenskap, hälsa) samtidigt som den måste erkänna dess förutsättning i
kamp, lidande och sorg.
Preventiva faktorer som fokuseras är arbete/utbildning, jämställdhet, socialt kapital, integration,
sorgeritualer samt erkännandet av döden och suicidalitetens allmängiltighet. Den traditionella
projektionen av suicid på den Andre (fattighjonen, främlingen, galningen) har motverkat preventionsarbetet.