Döden i livet och livet i döden - Västra Götalandsregionen

as av begreppet. 22 Samma motsägelsefullhet avspeglades också juridiskt under de århundraden
då suicid var kriminaliserat. Till skillnad från övriga brott var det inte brottet som definierades
utan brottslingen (felo de se) – då brottet saknar målsägande! 23 Ett av kyrkofädernas
argument för att suicid utgjorde den dödligaste av synder, illustrerat av fallet med den våldtagna
Lucretia, var att den som låter sig dödas för egen hand är helt oskyldig – men just därigenom
blir aldrig så skyldig… 24
Att räkna det som inte finns – statistik som ideologiproduktion
Även om suicidstatistiken talar sitt otvetydiga språk av objektiva regelbundenheter och samvariationer
är den bemängd med notoriska problem. Vilken status ska uppgifter från äldre
tider tillmätas när tabueringen av suicid skapat incitament till underrapportering? Hur jämför
man data från olika länder när demarkationer mellan ”olycksfall”/”suicid” samt ”säkra”/”osäkra”
suicid är kulturellt konstruerade? 25 Beroende på hur skamlig suicidhandlingen
anses vara kan rapporteringen påverkas negativt i flera led. Tidigmoderna svenska förhållanden
kännetecknas dock inte bara av underrapportering, 26 utan även av institutionaliserad överrapportering.
En del ”gränsfall” betecknades för säkerhets skull som ”självspillingar”, vilka
därmed fick en neslig begravning i ovigd jord. Att råka jordfästa en oförlåtlig och av djävulen
influerad syndare bland fromma kristna skulle kunna provocera fram Guds straffdom mot byn
eller hela landet, varför det till viss del fanns ett intresse att hellre fälla än fria. 27 Det var farligt
att dölja ett suicid och att brottet uppdagades låg i allas intresse – även i brottslingens. Prästen
kunde därför utsättas för ett tryck från vanligt folk att inte profanera ”deras” kyrkogård med
självspillingar. 28 Även långt in på 1800-talet hade man i Sverige en i vissa avseenden vidare
definition av suicid än i idag; också ”akut alkoholförgiftning” och ”vårdslöshet” räknades som
”självmord”. 29
Statistiken måste därför tolkas med varsamhet eller rent av misstanke. 30 Suicidstatistiken
säger också någonting om oss själva, och kan ses som ett symptom på en kollektiv mentalitet.
Inte minst bekräftade 1800-talsstatistiken många av samtidens fördomar, vars orsakssamband
man försökte bevisa utan att alltid verifiera underbyggande fakta. 31 Suicidförekomsten, liksom
våldtäktsfrekvensen, samt urvalet av samvarierande faktorer, återspeglar samhällets uppfattning
om vad som utgör suicid respektive våldtäkt, och hur vi reagerar på och rapporterar om
dem.
1800-talets suicidstatistiska komparationer modellerades till dels på 1700-talets idé om kulturellt
och klimatologiskt betingade suicidtyper; orsakerna skilde sig åt när engelsmän, frans-
22
Meštrović (1991), 363. För en initierad begreppsanalys av suicid, i vilken intentionaliteten tydligt lyfts fram,
se Anderberg (1989).
23
Alvarez (1976), 69.
24
Augustinus (2009), kap. IX: 21.
25
Hooff (1990), 9f. I det tidigmoderna Sverige var det inte läkaren utan Häradstinget som ”demokratiskt” kom
fram till om det rörde sig om ett suicid. Ohlander (1986), 56.
26
Jansson (1998), 29.
27
Werner (2000), 40f.
28
Ohlander (1986), 41, 44.
29
Ohlander (1986), 58.
30
Om skillnaden mellan att tolka med empatisk välvilja respektive kritisk misstanke, se Gilje & Grimen (1992),
244–248.
31
Ekström (1999), 161; Hacking (1990), 75.
4