Döden i livet och livet i döden - Västra Götalandsregionen

världsliga livet föraktas, å den andra bör man härda ut och förbli vid sin läst. Det lär även ha
förekommit suicidepidemier i vissa medeltida kloster som influerats av mystiska strömningar.
Och ur källorna kan man rekonstruera en relativt hög suicidförekomst bland präster. 193 Enligt
den kristendomskritiske filosofen Friedrich Nietzsche kan ett allt för starkt fokus på en evig
salighet göra individen oförmögen att möta livet som det är. 194 Genom att huvudsakligen söka
ett liv efter detta där man inte lider, blir risken större att livet här och nu upplevs som ett lidande.
Om individen föraktar världen ligger det nära till hands att hon börjar förakta sig själv.
Vad är det då som är så kontroversiellt med suicid för kristendomen? För att konstruera
hållbara argument var kyrkofäderna tvungna att gå till hedniska källor. Via Platon fann Augustinus
pythagoréernas argument om att människan inte hade rätt att separera det som en
gudom fogat samman (kropp och själ). 195 Men många argument, så som att uppfylla sin samhällsplikt,
att inte sätta sig i Guds ställe eller handla mot naturens lagar, är egentligen inte
relevanta. Den springande punkten är att suicid utmanar tron på den gudomliga nåden och den
nedärvda synden. Den suicidale förtvivlar, vilket i sig redan är en dödlig synd, inför tron på
den förlåtande Gudens godhet och allmakt och förkortar tiden för sin egen ånger, bot och bättring.
196 Därför var såväl suicidala handlingar som tankar förbjudna.
Att Jesus ger sitt eget liv, vilket efterhand strängt förbjöds för hans efterföljare, skapar en
spänning mellan suicidalitet och anti-suicidalitet. Möjligen kan man hävda att protestantismen
rymmer fler suicidogena element än katolicismen, vilket varit en gängse tolkning av suicidstatistiken,
även fast den under perioder varit mer suicidfördömande. 197 Först och främst initierade
den läskunnighetskampanjer; den protestantiska trosriktningen konstitueras genom den
enskildes möte med Bibelordet, utan övervakande medling av ett hierarkiskt prästvälde, varför
den med sin läskunnighetsbefordran bidragit till modernitetens känsla för det privat avskilda.
Det är i så fall inte förvånande att suicidtalen är som högst inom de mest individualistiska
protestantiska riktningarna, med deras inåtvända fromhet och långtgående självrannsakan, så
som inom pietism och puritanism. 198 Även om det finns forskning som tyder på att suicidbenägenheten
är lägre i länder där Gud uppfattas som mer betydelsefull (vilket dock kan samvariera
med en högre mordbenägenhet), 199 kan man inte med säkerhet hävda att religionen i sig
fungerar suicidpreventivt. Däremot kan man se det som att dess församlingsorganisation och
de restriktioner den medför utgör en del i en prevention som främjar individens sociala integration.
Hand i hand med Europas modernisering och sekularisering går en ökad disciplinering,
som pådyvlar individen en osynlig makt. Kontrollen upprätthålls inte längre så mycket genom
yttre sanktioner utan internaliseras i individerna själva. Individerna tillerkänns rätigheter och
blir friare i yttre mening men lägger inre band på sig själva. Själen är inte längre, som i platonismen
och den tidiga kristendomen, kroppens fånge, utan dess fångvaktare, vars uppgift är
193 Minois (1999), 17, 38, 298.
194 Nietzsche (1988a), 364f; Nietzsche (1988b), 64, 159, 321.
195 Droge & Tabor (1992), 5.
196 Jfr Minois (1999), 28.
197 Minois (1999), 127. Diskrepansen i suicidfrekvens mellan katolska och protestantiska länder måste dock
justeras utifrån graden av byråkratisk transparens samt suicidtalens relation till antalet ”olycksfall”.
198 Axelsson (2000), 23; Minois (1999), 112.
199 Carlson et al. (1994), 86.
26