Döden i livet och livet i döden - Västra Götalandsregionen

ifrån de ”suicidala” tendenserna i dess världsförakt, evighetslängtan, offerkult och i martyriet.
Det finns en dialektik i kristendomen mellan kärleksfullhet och avståndstagande, mellan
vördnaden inför det heliga och vanhelgandet av det profana. 185 Den suicidala spänningen är
därför konstitutiv: Å ena sidan återlöser Jesus mänsklighetens skuld genom att ge sitt liv frivilligt.
Å andra sidan gjorde man Judas till den störste syndaren, för hans förräderi – men också
för hans suicid. 186
I dualistiska världsåskådningar ligger det nära till hands att föreställa sig människan som
bestående av två substanser, en själslig och en kroppslig, där den förra värderas högre än den
senare. I sin mest extrema form framträder kroppen som själens fängelse. Själen kan endast
överleva kroppen genom att frigöras från den onda materien. Det är kännetecknande för ett
flertal dualistiska frälsningsläror att de explicit förbjuder suicid. 187 Det är dock symptomatiskt
att kristendomen, som traditionellt förbjudit suicid, även i viss utsträckning kan ha suggererat
det. Det fanns katolska teologer under 1500-talet som starkt fördömde suicid men samtidigt
menade att döden var något att längta efter och kanske i ett visst avseende försöka påskynda.
188 Detta var även tydligt i en samtida teologi som förblev levande i Sverige fram till början
av 1900-talet. Ett av dess teman var uttryckligen att som god kristen dö ifrån det kroppsliga
och världsliga till förmån för det andliga. 189 Det kristna kärleksbegreppet, agapé, innebär förutom
omsorg också ett mått av självutplånande, att ge upp sig själv för ett högre syfte. Suicidförbudet
fanns talande nog inte i urkristendomen – de första kristna levde i 500 år utan suicidtabu.
Tvärtom växte det fram som en reaktion mot ett alltför ymnigt bruk av frivilligt martyrskap,
framförallt hos de nordafrikanska donatisterna. De tidiga kristna valde den frivilliga
döden i strid med Roms lagar. 190 Jesus själv kan sägas ha uppvisat ett suicidalt beteende, åtminstone
så som det återges i Johannesevangeliet. 191 Gränsen mellan evighetslängtan och
dödslängtan är flytande. 192 Den livsförnekande och asketiska dimensionen inom vissa schatteringar
kan rent av stå i motsättning till att vårda livet. Å ena sidan ska kroppen tuktas och det
sången i Den gudomliga komedin placerats så långt ned som i helvetets sjunde krets, relativt nära den nionde
kretsens förrädare, dvs. intill djävulen själv. Självmördarnas själar har lämnat kropparna vilda av självhat och har
förvandlats till buskar vars blad och grenar sargas av hungriga harpyor och hundar. Alighieri (1308–1321), 54,
60–64. Man får dock komma ihåg att det inte är så enkelt som att det var den kyrkliga och världsliga makten som
tvingade på vanligt folk sina negativa uppfattningar om suicid. I många fall var det folkliga opinioner, sedvänjor
och ritualer som översattes till civil eller kanonisk rättspraxis. MacDonald & Murphy (1990), 353. Helvetesläran
har sannolikt inte bara avskräckt människor från suicid. Den som trodde sig redan förlorad för helvetet kunde ta
sitt liv utan rädsla. I sådana fall bidrog helvetesläran rentav till den suicidala svartsynen. Minois (1999), 246.
185
Jarrick (2000b), 154.
186
van Hooff (1990), 197.
187
van Hoof (1990), 188.
188
Minois (1999), 17, 38, 68.
189
Jarrick (2000a), 81f; Jarrick (2000b), 148ff. Jfr Minois (1999), 298.
190
Droge & Tabor (1992), 1f, 5; Minois (1999), 55.
191
”Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger
det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka.” Joh 10:17–18.
192
1997 begick 39 medlemmar ur den amerikanska kvasikristna UFO-sekten Heaven’s Gate kollektivt suicid.
Sekten förespråkade inte suicid principiellt utan ”martyrskap” som en möjlighet att undvika mänsklighetens
förestående metaforiska suicid eller genocid (krig, miljöförstörning, apokalyps) – givet att nästa steg på vägen
mot himmelriket hade visat sig. Man kan knappast ta miste på hur sektens världsförakt och extrema dualism –
kroppen är ett tillfälligt skal och ett ”fordon” – ursäktar martyrskapande suicid och bidrar till att suggerera dess
inbyggda dödslängtan: ”It is also possible that part of our test of faith is our hating this world, even our flesh
body, to the extent to be willing to leave it without any proof of the Next Level’s existence […]” Applewhite
(1996).
25