MS ESTONIA Svensk översättning ISBN 91-38-31458-4 - Statens ...

.
Andra utrymningshinder utgjordes
av de föremål som lossnade och blockerade
utrymningsvägarna eller som träffade
människor som försökte undkomma.
Tunga föremål, som exempelvis varuautomater,
spelautomater, blomkrukor och
vissa möbler i gångar och foajéer, borde
ha varit fast monterade i däck eller skott.
En del föremål gled iväg, andra lossnade
medan slagsidan ännu var begränsad och
tunga fast monterade föremål bröts senare
loss när slagsidan ökade. Även glidande
mattor och halt golvbeläggningsmaterial
hindrade några från att komma ut
och försenade andra.
Kommissionen har noterat att vissa
prydnadsföremål inte var ordentligt fastgjorda
och att även tunga, fast monterade
föremål bröts loss när slagsidan ännu var
sådan att folk fortfarande hade möjlighet
att undkomma. Dessa föremål skadade
några och hindrade på annat sätt andra.
Det är därför uppenbart att fler människor
skulle ha kunnat nå öppet däck, om
de inte hade hindrats av dessa lösa föremål.
Kommissionen anser att alla föremål
som är utplacerade längs utrymningsvägar,
som t.ex. gångar, trappor och foajéer,
skall vara monterade på ett sådant sätt att
de omöjligt skall kunna lossna så länge
slagsidan ännu är sådan att människor
kan röra sig och har möjlighet att ta sig ut.
Golvbeläggningen skall också vara fastgjord,
och speciellt i öppna områden av
typ foajéer bör hala material undvikas för
att underlätta framkomligheten då durken
rör sig och lutar.
16.6
Passagerares och
besättningsmedlemmars
reaktioner
Det stora antalet människor och deras
olika reaktionsmönster vållade också hinder
vid utrymningen. Det blev allt svårare
att förflytta sig på grund av den tilltagande
slagsidan. Ett antal människor föll
eller halkade och hindrade därigenom
andra. Andra stod upprätt men rörde sig
inte och blockerade därigenom vägen.
Många sågs bara hålla sig fast utan att röra
sig och andra åter föreföll förlamade och
synbarligen ur stånd att förstå vad som
höll på att hända. Från slagsidans allra
första början rapporterades många vara
passiva och förstenade trots relativt goda
möjligheter att undkomma.
Några få av dem som överlevde uppträdde
irrationellt, men de flesta gjorde
det inte. En del personer reagerade med
misstro på de allra första tecknen. De
började långsamt inse att de ljud de hörde
var onormala, eller snarare misslyckades
de med att övertyga sig själva om att
läget fortfarande var normalt. När de blev
medvetna om situationen handlade de
omgående och inriktade sig målmedvetet
på att komma ut på däck 7. Dessa var
de första som tog sig ut.
En majoritet av de räddade förefaller
emellertid ha uppfattat situationens allvar
när slagen hördes och slagsidan uppstod.
De förstod också genast vad de
skulle göra och reagerade alltså tydligt
och riktigt. Fastän de var rädda lyckades
de ändå att förbli rationella och röra sig
målmedvetet.
Många äldre människor sågs göra inga
eller bara svaga försök att undkomma.
Åtskilliga människor var panikslagna,
vilket tog sig uttryck i att de skrek och
uppträdde utan självkontroll. Några förflyttade
sig men inte på ett rationellt eller
meningsfullt sätt. Andra var apatiska och
några höll sig bara fast vid något utan att
göra ytterligare försök att rädda sig.
En del människor var i chocktillstånd
och synbarligen ur stånd att förstå vad
som stod på eller vad de skulle göra.
Några av dem tycks ha varit oförmögna
att tänka eller bete sig rationellt på grund
av sin rädsla och skrek och kved hjälplöst.
Andra föreföll förstenade och kunde
inte förmås att förflytta sig. En del panikslagna,
apatiska och chockade människor
var inte kontaktbara. De reagerade
inte när andra passagerare försökte hjälpa
dem – inte ens när de använde våld
eller skrek till dem. Andra försökte undkomma
men saknade styrka nog att fortsätta
klättringen. De blev utmattade och
klamrade sig fast vid ledstänger och stod
därvid i vägen för andra.
Kommissionen anser att information
via det allmänna högtalarsystemet skulle
ha kunnat påverka människornas beteende
– särskilt om systemet hade använts
för ordergivning till passagerare och besättning.
Auktoritativa instruktioner skulle
ha kunnat rädda många förvirrade
människor och borde ha givits under
olycksförloppets första minuter.
Spontant osjälviskt beteende under
utrymningen synes ha varit mer förekommande
i de tidigare skedena. Många
människor hjälpte då varandra och uppmanade
varandra att förflytta sig och att
klättra. Att bilda kedjor engagerade
många, både besättningsmedlemmar och
passagerare, men dessa ansträngningar
upphörde när det blev svårt att hålla sig
fast och när folk blev rädda. Kollektiva
och samordnade insatser upphörde då
och övergick till individuella ansträngningar.
En del gemensamma och spontana
försök gjordes senare när folk kände
sig tryggare. De som hade lyckats ta sig
till öppet däck hjälpte återigen varandra
och försökte också hjälpa dem som fortfarande
var fångade i trapporna. Det finns
också indikationer på att konstruktiv
kommunikation mellan de flyende upphörde
när de började fly individuellt.
Många av de överlevande tvingade
sig fram. Andra förefaller att, vid en viss
gräns, ha slutat kämpa som om de givit
upp hoppet. Några har berättat att också
de, vid en viss tidpunkt, kände en stark
lust att ge upp även om de fortfarande
hade krafter kvar. Denna starka känsla
kom över dem när de plötsligt upplevde
situationen som hopplös. Förkrossade
förlorade de all psykisk och fysisk styrka
och blev passiva. De återfick sin kraft och
viljestyrka när de började tänka på sina
nära och kära och då särskilt på barnen.
De beslöt då omedelbart att fortsätta kämpa
och på alla sätt försöka överleva. Det
var som om de behövde en yttre orsak till
att hålla sig vid liv.
Under kampen skadades människor
eller tvingades ur vägen av andra. Hänsyn
och regler för socialt beteende upphörde
tidvis att gälla när enskilda människor
uppfattade sig som fångade i en
dödsfälla. Situationer uppstod då många
estonia – slutrapport 201