Ekonomiska beräkningar och bedömningar - Statens folkhälsoinstitut

166 av vårdtillfällena till följd av utomkvedshavandeskap berodde på obehandlad
klamydia, vilket ger en kostnad på 166 x 25 453 = 4,3 MiLjoner kronor.
Läkemedelsbehandlingen mot klamydia kostade 1,7 miljoner kronor per år. För
varje klamydiainfektion antas att en kur av antibiotika delas ut. Patienterna rekommenderas
att ta läkemedlet i 7 dagar. Det vanligaste antibiotikaläkemedlet är tetracyklin,
som kostade 7 kronor per dygnsdos år 2007 (Apotekens service, 2010). Det
betyder att en kur kostade 49 kronor, vilket ger en total läkemedelskostnad för
klamydiabehandling på 1,7 MiLjoner kronor.
Det finns inga dödsfall till följd av klamydia, äggledarinflammation eller infertilitet
i Socialstyrelsen dödsorsaksregister för 2008 (Socialstyrelsen, 2010a). Därför
har vi inte räknat med något produktionsbortfall till följd av död i klamydia. Vi
räknar inte heller med att några sjukdagar tas ut för klamydiainfektioner, eftersom
infektionen oftast inte ger några symtom. Det är dock svårt att uppskatta sjukfrånvaron
till följd av infertilitet. I Försäkringskassans register finns färre än tre kvinnor
registrerade för infertilitet enligt ICD­koden N97 (se slutet av denna bilaga för en
förklaring av ICD­koderna) (Socialstyrelsen, 2010b). Att utreda och behandla klamydia
kräver endast läkarbesök på några timmar och antas därför inte kräva sjukledighet.
Infertilitet kan dock generera andra sjukdomar som kan leda till sjukskrivningar,
t.ex. depressioner och nedstämdhet. En äggledarinflammation kan vidare ge
feber, en allmän sjukdomskänsla och ibland blodförgiftning, men inflammationen
kan även förekomma utan symtom. Äggledarinflammation är vanligast bland kvinnor
i åldern 15–25 år. Trots att kvinnor ibland är sjukskrivna för äggledarinflammation
antas produktionsbortfallet till följd av klamydia vara försumbart för kvinnor
över 20 år, och därför har vi uteslutit kostnaden. Därmed uppstår inga indirekta
samhällsekonomiska kostnader för klamydia.
Abort
I huvudsak praktiseras två abortmetoder i Sverige: farmakologisk och kirurgisk
metod. Farmakologisk metod innebär att kvinnan tar ett läkemedel, medan kirurgisk
metod innebär att läkaren gör en skrapning av livmodern. Sena aborter, efter
vecka 12–14, görs oftast i två steg: först får kvinnan ett läkemedel och därefter görs
en skrapning (Socialstyrelsen, 2006b).
Statens folkhälsoinstitut har beräknat de direkta kostnaderna för både farmakologisk
och kirurgisk metod samt för tvåstegsaborter (Socialstyrelsen, 2006b) (se
tabell 3) i 2008 års penningvärde.
E K O N O M I S K A B E R Ä K N I N G A R O C H B E D Ö M N I N G A R 95