Blockhögar och annan Kultursten i Storvretabygden, Del 1. Storskogen, Sven-Inge Windahl, 2018

”Det finns massor av huggen sten i Storskogen och på angränsande skogshöjder. Det finns stora halvhuggna block där det dräller av överskottssten, som aldrig
någon tagit reda på. Överskottsstenen har en så enorm omfattning att man rimligtvis måste söka efter någon förklaring. Jag försöker ibland med en sociokulturell
förklaring. Kanske rörde det sig om unga män, bondsöner och drängar, som efter skördetidens slut helt enkelt drog till skogs för att leva livet och hugga
sten av bara fanken. Man kom bort från instängd miljö, knepiga relationer och kontrollerande huskors. Här kunde man ägna sig åt en sorts machokultur, där
enkelt kamratskap gällde och där styrka och teknisk skicklighet premierades. Och så söp man förstås flitigt. Och så kanske man passade på att vara lite ortrogen
med flickorna i någon utby. Formen på stubben och trädroten sammanfattar nog ganska bra vad det handlade om. Stenhuggarlivet i skogen liknade nog i stor
utsträckning gårdagens ”lumpen” eller dagens älgjakt – eller också handlade det om män som likt rallarna stod utanför bygdegemenskapen. Mycket sten högg
man! Men mycket (det mesta skulle jag vilja säga) blev också kvar i skogen”.
Så här skrev jag - lite raljerande - i ett helt annat (och opublicerat) sammanhang, när jag för flera år sedan försökte göra klart för mig vad den enorma
överhuggningen i höglänt skogsmark egentligen handlade om. Det var väl ett lovvärt försök. Men idag undrar jag om inte många traditionella klyvplatser (utan
borrteknik) är betydligt äldre och snarare bör kopplas till mänsklig stenhantering redan under sen stenålder. Och kanske är det
rentav så att också åtskilliga klyvplatser med borrkluvet stematerial är betydligt äldre än vad vi vanligtvis tror.