Blockhögar och annan Kultursten i Storvretabygden, Del 1. Storskogen, Sven-Inge Windahl, 2018

9. Kultursten och blockhög på Hällen-området i Storskogen
Om Hällenboplatsen och om boplats-och naturnamn som försvinner
Hällenboplatsen (snett nedanför den uppallade stensuggan vid Tipptoppvägen och i sluttningen ned mot en liten
bäck) var det första område i Storskogen som jag tyckte tydligt skilde sig från ”vanlig” skogsmark. Platsen fick
sitt namn när jag så småningom fann tecken på att människor bott i området under den sena stenåldern. När
jag hittade ett antal större låga hällar centralt i området så blev Hällenboplatsen ett passande namn. Allt
eftersom jag hittade allt flera troliga boplatser i Storskogen var jag tvungen att ge dem speciella namn för att
göra mig en inre kognitiv karta över Storskogen och för att kunna relatera nya fynd till kända referenspunkter.
Det namngivningsförfarande som jag ägnade mig åt skiljer sig antagligen inte särskilt från det som människor i
forna tider använt sig av. Förr trodde jag att namngivningsprocessen enbart var ett redskap för att
kommunicera platsinformation mellan människor. Men Storskogen har lärt mig att även om man utforskar
skogsterrängen helt ensam så har man behov av att benämna platser för att kunna iordningställa en
användbar inre kognitiv karta. Det är troligt att människorna i Storskogen också hade namn på sina boplatser
för 4000 år sedan eller kanske ännu längre tillbaka. De namnen är förstås sedan länge försvunna och kan aldrig
återkallas. Och vi vet inte ens vilket språk som användes när boplatserna för första gången erhöll sina namn.
Gamla boplatsnamn kan ibland vara sega och ha kontinuitet över kanske flera tusen år. Men då krävs det att
boplatsen (eller i vart fall närområdet) har varit kontinuerligt bebyggd. Så har det ju inte varit i Storskogen. Här
har boplatserna ödelagts redan när vi närmar oss bronsålder. Människorna har följt med de vikande
strandnivåerna till allt lägre områden nära eller på slätten och blivit boskapsskötare och jordbrukare (eller
kanske rent av utkonkurrerats av inflyttande boskapsskötare och jordbrukare). Naturligtvis är det inte bara
boplatsernas namn som försvunnit. Många ( ja nästan alla) av de naturnamn som funnits har också försvunnit.
Höga berg, bäckar, åkrar, ängar, mossar, gränsstenar, vikar m.m. hade sina speciella namn. Och även senare
tiders naturnamn - de som hör till det gamla bondesverige har under de senaste hundra åren försvunnit med
rasande takt. Och de försvinner fortfarande nästan dag för dag. Vid något tillfäller räknade jag ut att ca 80
procent av naturnamnen, kopplade till min gamla släktgård i Småland, hade försvunnit sedan min morfars och
morbrors död på 1970- resp. 1980-talet. Utifrån min barndoms somrar har jag i mitt minne förvarat ca 10 % av
dessa namn. Ytterligare 10 % går nog att hämta in från lantmätarnas kartor och beskrivningar.