Blockhögar och annan Kultursten i Storvretabygden, Del 1. Storskogen, Sven-Inge Windahl, 2018

14. Blockhögar och annan kultursten i Skogsmarken
ovanför Velamsboda och Vedergärde.
Ett sätt att nå fram till Vedergärde är att följa kraftledningen från vägbron över järnvägen över några bergshöjder
och sedan ta en skogsväg ner genom skogen till bebyggelsen i Vedergärde och Velamsboda och till fältlandskapet.
I det här området hittar man ingen randzon med hagmark. Skogen tar sig hela vägen ned till fältkanten. Så är det i
vart fall nu. Men det är möjligt att det också här tidigare funnits en hagmarkszon, som uppåt gränsat till
skogsmarken och nedåt till fältlandskapet. Men av den terrängtypen återstår i så fall ingenting idag. Men det finns
olika typer av kulturstensrester i skogsområdet närmast fälten, som tyder på att människor levt och verkat här för
antagligen mycket länge sedan. Så finner man exempelvis här (ovanför Velamsboda) en flera hundra meter lång
stensträng som löper tvärs över skogssluttningen. Kanske har resterna av stenmurssträckningen en gång avgränsat
en betad hagmark från den ovanför liggande skogen.
I skogen ovanför Vedergärde hittar man ett område - ganska nära fälten - där stora block huggits upp till hälften
eller två tredjedelar. Och det huggna stenmaterialet ligger i slarviga högar framför de kvarstående blockresterna –
utan att ha avhämtats för användning vid närbelägna gårdar. Stenhuggningen, som genomgående är av äldre
traditionell typ (utan inslag av borrteknik) verkar inte ha haft syftet att skapa välformade stenstycken. De huggna
blockstyckena är oformliga och knappast användbara för någon form av stenbyggen. Det rör sig således inte om
någon profan sentida husbehovshuggning. Man får snarast intrycket att stenhuggningen har någon form av rituell
karaktär. Stenhuggningsaktiviteten i sig tycks ha varit viktigare än formen på det stenmaterial som skapats. På sina
ställen (ovanför Velamsboda) hittar man också ganska stora ytor, där huggna blockstycken placerats på marken i ett
enda lager. Formen på det utlagda stenmaterialet är ofta svår att bedöma efter som den påträngande
trädvegetationen hindrar en total visuell översikt. Jag är inte särskilt förtjust i den här typen av blockflak, som kan
täcka ganska stora ytor. Jag har nämligen ingen bra förklaring till att stenmaterialet läggs ut på detta märkliga sätt.
Är det bara utspridd skrotsten efter stenhuggningsaktiviteter? Eller är det ansamlingar av block efter
röjningsinsatser? Men varför plockar man i så fall inte samman blockstyckena i blockhögar, som tar upp mindre
markyta? Eller är det hugget stenmaterial, som lagts i någon slags depå i väntan på att transporteras bort och
användas? Eller rör det sig om flacka gravanläggningar från bronsålder/järnålder? Någon gång anar man att
blockflaken har en form med utstickande uddar. Men det bör man nog säkerställa i fortsatta undersökningar.