Ladda hem boken här! - Blekinge museum

More documents

Recommendations

Info

Troligen kommer fragmenten från gravrelaterade anläggningar som störts av yngre gravar eller aktiviteter, skadats av plöjning och kanske helt försvunnit. Det går inte att knyta något fragment till en specifik anläggning men flera ligger i närheten av anläggningar med brända människoben, nämligen A 1036, 719, 575, 561 och 54. Djuren I de flesta fall var djurbenen brända eller förekom i anläggningar med brända människoben varför de diskuteras under kapitlet om brända ben. I 30 olika anläggningar har djurbenen kunnat bedömas närmare vad gäller art och/eller elementtyp. Dessa kommer att diskuteras närmare här. De djurarter som identifierats i anläggningarna är nöt, svin, får/get, rådjur, häst, hund och säl (fig. 81). Får/get, svin och nöt är de vanligast förekommande arterna och för nöt är de köttfattiga delarna av djuret betydligt vanligare än de köttrika. De mest benrika anläggningarna hade också en större variation i artsammansättning men även en betydande andel djurben som inte gick att artbestämma (fig. 82). Ett fåtal anläggningar är särskilt benrika och kommer att diskuteras nedan. Ett antal anläggningar med speciellt intressant elementrepresentation kommer också att diskuteras närmare. 131 Art- och elementrepresentation i gravrelaterade anläggningar Anläggningen 55 skär A 54 och dessas artsammansättning är mycket snarlik. A 55 innehåller dock en betydligt större mängd djurben. Metapoder, falanger, tarsalben, sesamben är alla delar av djurets fot och är från den köttfattigare delen av djuret. Likaså skallen, tänder och svanskotor brukar räknas till de köttfattiga delarna. Just dessa element kan man förvänta sig att hitta som rester efter en beredd hud. Möjligen skulle dessa element från får/get, nöt och säl kunna indikera en koppling till gravar då de i form av ett skinn t.ex. fungerat som liksvepning. Då andra mer köttrika element förekommer för djur i allmänhet samt även enstaka för får, nöt och svin i samma anläggningar är kopplingen mindre enkel att göra. Dessa skulle kunna dock kunna förklaras som matoffer till den döde men också motsvara vanligt avfall på en boplats. Sett till förekomsten av människoben i dessa två anläggningar tycks det dock mer sannolikt att de på något sätt är gravrelaterade vilket styrks av elementrepresentationen för djuren. Anläggning 57 innehåller elementtyper med en möjlig rituell prägel med rester av en kosvans, ett rådjurshorn och en hundtass. Mer svansfragment och en stor del ben av obestämbar art gör dock anläggningen svår att tolka. Artsammansättningen och elementrepresentationen bör dock ändå indikera en anläggning utöver vanligt boplatsmaterial som kan vara gravrelaterad, möjligen en offer- eller bålplats. Den skärande skelettgraven A 56 innehåller också ett svansfragment från nöt som skulle kunna antas vara en inblandning från A 57. Arkeologiskt har anläggningen dock tolkats som en härd sammanhörande med huset från tidig bronsålder p.g.a. placeringen i förhållande till detta. Men hänsyn till formen och de tillsynes olika stenpackningar som förekommer skulle det dock kunna röra sig om flera olika anläggningar som skär varandra snarare än en enda. Med tanke på artsammansättningen och den specifika elementrepresentationen samt anläggningens karaktär finner jag det mer troligt att anläggningen är gravrelaterad, exempelvis en bålplats, än sammanhörande med huset (se foto överst på s. 24). Fragment av hundtassar finns i ytterligare två anläggningar, A 338 och 360. Det finns dock inget annat med dessa anläggningar som indikerar att de möjligen skulle kunna vara gravrelaterade (fig. 83). De många fragmenten av tassar/klövar och tänder/käkar i A 369 av får/get, nöt, svin och häst skulle kunna tolkas som rester efter skinn som t.ex. varit liksvepning. Då även människoben påträffats i denna anläggning ökar möjligheterna att tolka anläggningen som en bålplats istället för en härd. Om man tar ut alla anläggningar med klövar/tassar i jämförelse med de som redan diskuterats var gravrelaterade har endast två av elva tolkats som gravrelaterade (fig. 82) arkeologiskt. Flera av dessa anläggningar skulle kunna vara gravrelaterade men det är svårt att helt utesluta en boplatsanknytning.
En anläggning som arkeologiskt tolkats som en brandgrav men som inte innehöll några människoben var A 112. Anläggningen innehöll dock en nästintill komplett underkäke av en kulting, möjligen kan käken ses som en offernedläggelse då den är så komplett trots att den är bränd. Ett flertal anläggningar innehöll fragment av svanskotor från djur (fig. 84). Svans från nöt förekom i A 55, A 56 och A 57. Svanskotorna i skelettgraven A 56 har sannolikt sekundärdeponerats från A 57 som den skär. A 57 i sin tur tolkas osteologiskt som en offergrop/bålplats liksom A 55 och båda innehåller andra ben från andra arter. A 55 är dock den enda av dessa anläggningar som också innehöll människoben om än mycket lite. Från arkaisk–klassisk period i Grekland finns belagt offerritualer där svans (benämningen ”osphys” som osteologiskt motsvarar korsbenet och svanskotor) från nöt, svin, får eller get läggs på elden där den vrider sig och ”får liv” av värmen i en speciell sakral effekt (Van Straten 1988 med vidare hänvisningar, Ekroth in prep.). Denna typ av ritual med svansar finns belägg för i såväl skrifter, på vaser som genom osteologiska analyser från Grekland. Svans från säl som i A 400 är dock svårare att tänka sig i denna ritual då djurets svans är mindre påtaglig än t.ex. en oxsvans och kanske inte kan ge samma spektakulära effekt. Svansbenen i A 81 gick inte att artbestämma närmare men är från ett mindre däggdjur och skulle möjligen kunna ha fungerat i detta rituella syfte men då anläggningen är så anspråkslös i övrigt är detta svårt att belägga. Det är en intressant upptäckt att vi möjligen kan ha samma typ av svans-ritual under äldre järnålder i Istaby som förekommit i det klassiska Grekland som sannolikt spridits från medelhavet och norrut under de närmaste århundradena. Detta skulle kunna vara det första belägget för denna typ av ritual på gravplatser från äldre järnålder i Skandinavien. Sammanfattande diskussion av brända ben Anläggningarna med brända människoben har tolkats arkeologiskt och osteologiskt som spår av flera olika aktiviteter relaterade till gravplatsen och boplatsen. Spår av kroppar som bränts och låtits ligga kvar på bålplatsen eller samlats i bålgropen eller som samlats in i en urna eller bara under bålet tycks möjliga att identifiera osteologiskt genom fördelningen av kroppsregioner (elementrepresentationen) tillsammans med de arkeologiska beskrivningarna av anläggningarna. Sätts de brända djurbenen in i sammanhanget finns dessutom möjliga gravgåvor i form av hudar och möjligen matoffer i ett par av anläggningarna (fig. 85). Tre anläggningar stämmer både arkeologiskt och osteologiskt in som bålplatser: A 557, A 369 och A 1036 trots mycket varierande mängd brända ben. I A 557 tycks större delen eller möjligen hela kroppen fått ligga kvar på bålplatsen. På de andra två bålplatserna A 369 och A 1036 kan kroppen ha samlats in och deponerats i en egen grav eller fått ligga mer utsatta för elementen och därför blivit sämre bevarade. De två sämst bevarade bålplatserna var också de fyndrikaste. Inom A 1036 förekom mycket fynd, sannolikt gravgåvor och på A 369 fanns en ansenlig mängd djurben. Djurbenen i A 369 kommer från får/ get, nöt, svin och häst och är till största delen det man förväntar sig att hitta efter enbart hudar av dessa djur vilket skulle kunna vara gravgåvor. Två ytterligare möjliga bålplatser är A 23 och A 234 som i fält tolkades som härdar. Dessa anläggningar innehöll dock mycket lite människoben. I både A 23 och A 369 som tolkats som härdar har påträffats keramikkärl vilket möjligen skulle kunna vara gravgåvor. Tre anläggningar kan osteologiskt tolkas som bålgropar A 575, A 719 och A 42. A 719 som är den med minst ben och innehåller trots detta två olika individer med mycket olika elementrepresentation. Barnet i anläggningen är relativt välrepresenterat medan den vuxne är relativt dåligt representerad. Då barnets ben har sämre förutsättningar att bevaras rent kemiskt än den vuxnes är skillnaden signifikant. Troligen beror skillnaden på att det egentligen är två olika bålgropar där barnets är den senare som skurit den äldre gropen där den vuxne legat. De andra två bålgroparna har en relativt hög elementrepresentation (som barnet i A 719) med bara en individ per anläggning. I två av anläggningarna förekom fynd i form av gravgåvor, A 719 och A 575 som möjligen stärker att det rör sig om en grav där man deponerat merparten av en kropp. Två andra möjliga bålgropar innehöll mycket lite 132
Page 1:
Istabygravfältet Tony Björk ∙ T
Page 5 and 6:
Istabygravfältet Tony Björk ∙ T
Page 7 and 8:
Förord Om Lister och Listerlandet
Page 9 and 10:
Hösten 1974 skaffade Bertil Bengts
Page 11 and 12:
Om Lister och Listerlandet Thomas P
Page 13 and 14:
Istaby är beläget på Listerlande
Page 15 and 16:
tralt på Listerlandet endast en kn
Page 17 and 18:
der brons- och järnålder. Genom f
Page 19 and 20:
Registrerade fornlämningar och fyn
Page 21 and 22:
Den vanligaste fornlämningstypen i
Page 23 and 24:
Undersökning av en skelettgrav. Fo
Page 25 and 26:
pilspetsar med mera. Av anläggning
Page 27 and 28:
tiotal gårdar ut till nya lägen.
Page 29 and 30:
Istabygravfältet undersöktes år
Page 31 and 32:
Vid undersökningen påträffades r
Page 33 and 34:
Fig. 3. Stensättning IV (motståen
Page 35 and 36:
Skelettgravar börjar uppträda i S
Page 37 and 38:
ner kan exemplifieras med A 56 och
Page 39 and 40:
Fig. 11. Sektion av gravar där kis
Page 41 and 42:
var placerade inuti det stora förv
Page 43 and 44:
C3 C2 C1b C1a B2 /C1a B2 B1b B1a 40
Page 45 and 46:
Båda lansarna från Istabygravfäl
Page 47 and 48:
A 53 Fig. 19. Föremålen från A 2
Page 49 and 50:
Pärlan hittades i ett betydligt ä
Page 51 and 52:
Fig. 22. Skäror, från vänster: g
Page 53 and 54:
A 15 A 140b A 611 A 250 Fig. 23. De
Page 55 and 56:
Jag har i tidigare sammanhang poän
Page 57 and 58:
Fig. 28. Lerkärl, skära och lerkl
Page 59 and 60:
Grav Datering Antal Gevninge Overdr
Page 61 and 62:
Bakgrund Kärl av keramik var inte
Page 63 and 64:
för äldre järnålder, så använ
Page 65 and 66:
Fig. 33. Principskiss som åskådli
Page 67 and 68:
Keramiken från Istaby Keramikmater
Page 69 and 70:
A 140a A 244 A 560 A 561 har en lä
Page 71 and 72:
Fig. 38. T.v: Skillnaden mellan bä
Page 73 and 74:
A 614 A 636 A 140b A 560 A 759 och
Page 75 and 76:
A 611 A 1013 A 613 A 956 A 960 Mell
Page 77 and 78:
och en kort cylindrisk hals som avs
Page 79 and 80:
material från två geografiskt åt
Page 81 and 82: gefär längs med floden Oder i en
Page 83 and 84: dateras till yngre förromersk jär
Page 85 and 86: Tyskland-Polen har rimligen legat b
Page 87 and 88: Ett gravfält av den storlek som Is
Page 89 and 90: Gravnr Gravtyp Dateringsunderlag Da
Page 91 and 92: Gravfältets rumsliga struktur Det
Page 93 and 94: Fyndsammansättningar i gravarna Ef
Page 95 and 96: Gravgåvornas placering och döden
Page 97 and 98: Fig. 51. Grav 1013. Notera färgnin
Page 99 and 100: Populationens storlek Med så stort
Page 101 and 102: Produktionssystem och sociala syste
Page 103 and 104: Istaby. Den stora andelen meanderor
Page 105 and 106: undersökning år 1969. Graven var
Page 107 and 108: Benen från gravfältet i Istaby Os
Page 109 and 110: Istaby är inte bara ett gravfält
Page 111 and 112: Vid utgrävningarna av Istabygravf
Page 113 and 114: Orientering och läge Gravarna med
Page 115 and 116: Fig. 62. Grav A 20. Fig. 63. Grav A
Page 117 and 118: De brända benen från Istaby är e
Page 119 and 120: Fig. 68. Spridningskarta över anl
Page 121 and 122: Gradering Elementrepresentation (br
Page 123 and 124: Fig. 73 (t.h). Schematisk bild av i
Page 125 and 126: En bålgrop, A 719 Den mindre grop
Page 127 and 128: Fig. 77. Schematisk bild av identif
Page 129 and 130: Övriga anläggningar med brända m
Page 131: Fig. 79 (föregående sida): Tabell
Page 135 and 136: Anl. Djur Djur? Får/get Nöt Svin
Page 137 and 138: Anl Osteologisk tolkning Arkeologis
Page 139 and 140: tandens krona, s.k. linjära emaljh
Page 141 and 142: Fig. 89. Förekomst av morfologiska
Page 143 and 144: För att sätta in de osteologiska
Page 145 and 146: Istaby inte tycks ha plundrats i sa
Page 147 and 148: I Brostorp finns störst andel mult
Page 149 and 150: Sörby-Störlinge-materialet är no
Page 151 and 152: sas i två av dubbelgravarna likav
Page 153 and 154: Åren 1975-1978 undersöktes vid Is
Page 155 and 156: övrigt från Skåne, Blekinge och
Page 157 and 158: gravarna. Svepkärlen (hartstätnin
Page 159 and 160: 158
Page 161 and 162: Fig. 100. Grav 642 undersöks. dunk
Page 163 and 164: Adolfsson, L. 2004. Germanska manna
Page 165 and 166: Hagberg, U. E., Rasch, M. & Stjernq
Page 167 and 168: Stråhle, G. H. 1873. Grafkärl fun
Page 169 and 170: Istabygravfältet Gravförteckning
Page 171 and 172: Översiktsplan Stensättningar & br
Page 174 and 175: Förkortningar SN - senneolitikum
Page 176 and 177: II (A 1036) Stensättning Rund, med
Page 178 and 179: 1 järnfragment, tånge?, 4,1 x 0,4
Page 180 and 181: 16 Gravskick Skelettgrav Gravtyp Ne
Page 182 and 183:
Osteologi Brända ben g. Människa:
Page 184 and 185:
Osteologi Bränt 1 g Djur?: bränt
Page 186 and 187:
325 Gravskick Skelettgrav? Gravtyp
Page 188 and 189:
Ålder: 10-15 år. Tandutvecklingen
Page 190 and 191:
Osteologi Obränt ben: 6 g. Bränt
Page 192 and 193:
642 651 651 (Se även plan stensät
Page 194 and 195:
Osteologisk tolkning: Barnet är v
Page 196 and 197:
14 C - Övrigt Gravens nordligaste
Page 198 and 199:
Antal individer: 2 Kön: -, - Patol
Page 200 and 201:
32 1003 1002 1001 1000 1000 Gravski
Page 202 and 203:
Övriga osteologiskt analyserade an
Page 205 and 206:
Bilagor
Page 207 and 208:
Plan härdar
Page 209:
Anl.nr. Kärltyp Höjd Största br.
show all

Ladda hem boken här! - Blekinge museum

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?