Ladda hem boken här! - Blekinge museum

De s-formade knivarna av Hagbergs typ II
(även kallad S-formad kniv eller Krumkniv)
finns i sex exemplar i Istabymaterialet (A 15,
56, 140b, 614, 799, 1013, fig. 25). Den s-formade
kniven har så vitt jag vet inte blivit föremål för
vare sig någon typologisk underindelning eller i
några övergripande regionala eller internationella
studier, vilket redan Hagberg efterlyste (aa s.
119). Knivtypen anses allmänt förekomma under
yngre förromersk och framför allt äldre romersk
järnålder, och det finns ingen anledning att ifrågasätta
denna generella datering (Armfelt 2010b
s. 305), även om det finns antydningar till att
den kan finnas in i tidig C1 (Henriksen 2009
s. 171). Knivtypen finns åtminstone i en stor
del av Tyskland och Skandinavien och det kan
noteras att det verkar finnas mycket stora förutsättningar
för att utarbeta en finare typologi
och därmed också möjligheter till fördjupning i
kronologiska och regionala tendenser i materia-
53
A 1013 A 614
let. Detta gäller för övrigt även krumknivarna
av typ I och III.
Typ III (även kallad Vallox-Säby eller Halvmånformad
kniv/rakkniv) förekommer inte i
Istaby. Den är över huvud taget ovanlig i det nuvarande
Sverige, med enstaka exemplar i gravar
från Skåne, Öland och Mellansverige, medan
den är rikt företrädd i gravarna på Bornholm,
Fyn och områdena söder om Östersjön (Räf
2001, Björk 2005, Henriksen 2009). I Slusegårdspublikationerna
benämns typen halvmånformad
rakkniv. Där förekommer den endast
i mansgravar, som dateras till B1–B2 (Klindt-
Jensen 1978b, Lind 1991, Armfelt 2010a). Från
Fyn är de kända i gravar från yngre förromersk
järnålder t.o.m. B2, med en tyngdpunkt i B1
(Henriksen 2009 s. 165).
Att det skulle röra sig om rakknivar är närmast
ett absurt antagande. De har en storlek
som över huvud taget inte är lämplig för det
ändamålet, vet den som någon gång rakat sig
med en rakkniv. Rakknivarna från bronsåldern
är mycket mer ändamålsenliga, både i form och
storlek. Ekholm, Räf och Henriksen har också
avfärdat denna gamla hypotes, som härleds till
Müller och Montelius (Ekholm 1939 s. 26f, Räf
2001 s. 23, Henriksen 2009 s. 162f). Räfs experimentella
studier har visat att typ I är bäst för
tillskärning av hudar, typ II för att flå djur och
typ III för att skrapa/skära rent hudar från fett
och hinnor inför garvning (aa s. 26).
Baserat på de funktionella aspekterna skulle
typ I-III kunna benämnas läderkniv, s-formad
flåkniv och halvmånformad beredningskniv, för
att undvika det förvirrande begreppet krumkniv.
Samtidigt har Mogens B. Henriksen påpekat att
det ligger nära tillhands att uppfatta typ I och III
som geografiska varianter av samma redskapstyp,
vilket ter sig svårt att ha några invändningar mot
(Henriksen 2009 s. 163).