Ladda hem boken här! - Blekinge museum

och yngre romersk järnålder (jfr Lind 1991 och
Penack 1993). Som jämförelse finns det i Skåne 33
gravar från motsvarande tidsperiod som innehåller
skäror, av totalt ca 750 stycken (Björk 2005 s.
71), relativt sett 20 gånger så många.
Under yngre romersk järnålder och folkvandringstid
blir skäror generellt sett betydligt
ovanligare som gravgåvor (Penack 1993 s. 58).
Skäror påträffades på Istabygravfältet i flera fall
tillsammans med krumknivar och sylar, i olika
kombinationer. Denna fyndkombination är
vanlig och känd från en mängd andra samtida
gravfält i södra Sverige. Kombinationen av flera
olika föremålstyper ger i allmänhet bättre dateringsmöjligheter,
vilket vi skall återkomma till.
Knivar
Knivar av lite olika varianter är, näst keramiken,
den vanligaste gravgåvan på Istabygravfältet (fig.
23). Ordinära knivar förekommer framförallt i
skelettgravarna, men förekomst av spridda knivar
både i ploglager, kulturlager och stensättningar
indikerar klart att de förekommit i ett
antal ytligt belägna gravar, varav åtminstone
de som påträffats i stensättningarna rimligen
utgjorts av brandgravar.
Kniven har varit var och ens egendom och
ett oumbärligt allsidigt verktyg. Gemensamt för
alla knivar på Istabygravfältet är att de har kort
tånge, som inte har varit genomgående i skaftets
ände. Jørgen Ilkjær kallar dessa knivar typ 2 i Illerupmaterialet,
medan typ 1 har genomgående
tånge och någon form av fästknopp i änden. Uti-
51
från jämförelser med Slusegårdsmaterialet menar
Ilkjær att det finns en tydlig tendens till att typ 2
övervägande tillhör B2 och framåt, medan typ 1
uppträder först i och med period C (Ilkjær 1993
s. 258ff). Knivar av typ 1 förekommer inte i Istabymaterialet,
vilket kan ses som en antydan mot
att en främre gräns i materialets datering kan
ligga innan yngre romersk järnålder. Allmänt
sett kan vi annars konstatera att det i dagsläget
finns små möjligheter att använda de enskilda
ordinära knivarna från gravfältet för daterande
ändamål. Några andra knivtyper från Istaby
har betydligt mer särpräglade utseenden, och
dessa finns det desto större anledning till att vi
fördjupar oss i.
Läderknivar
Olika typer av läder- eller krumknivar är en
grupp ledartefakter för äldre järnålder. Trots
det råder det en viss begreppsförvirring kring
dessa typer, varför det kan vara väsentligt att
reda ut benämningarna något innan vi går vidare
med en presentation av Istabymaterialet.
Det finns huvudsakligen tre olika kategorier
av läderknivar, om vi följer Ulf-Erik Hagbergs
funktionsbestämning och typbenämningar: den
Öländska, den s-formade och Vallox-Säby typen
(Hagberg 1967 s. 115ff, fig. 46). I enlighet med
Räfs studie av de öländska krumknivarna benämner
jag dem nedan för typ I, II och III (Räf
2001 s. 15). Den första är den klassiska läderkniven,
känd från omkring 1500 f. Kr. i Egypten,
som fortfarande används av bl.a. sadelmakare.
Den andra är den s-formade som Oxenstierna
benämnde Krummesser, medan den tredje är
den halvmånformade utan järnskaft, men ofta
med urtag eller hål för ett organiskt skaft eller
hållare. Den sistnämnda har stora likheter med
inuiternas ulo. Alla dessa knivar finns såklart i
sin tur i en mängd varianter.
Läderknivarna från Istabygravfältet kan delas
upp i Hagbergs typ I och II. I något fall
förekommer de båda typerna i en och samma
grav. Om vi börjar med att titta på de klassiska
läderknivarna av Hagbergs typ I (även kallad
Öländsk typ), så representeras de av två exemplar
från Istaby (A 632 och 642, fig. 24). De är
båda av den symmetriska typen, med lika lång
del av bladet på ömse sidor av tången. Det är
också denna variant av typ I som är vanligast
på Öland, medan den asymmetriska varianten
tycks förekomma i större mängd i Öster- och
Västergötland (Räf 2001). Det finns dock inga
övergripande studier av dessa föremålstyper, så
detta får endast betraktas som ett förslag, och
inte som någon definitiv tendens.
De allra flesta symmetriska läderknivar från
Öland hör till det första århundradet, men det
finns ett par exempel även från det andra århundradet
(Räf 2001 s. 27, fig. 4). Därför är
det inte möjligt att ge dem en snävare datering
än B1 – B2 om de ska användas ensamma för
daterande ändamål, men vi ska ha i åtanke att
tyngdpunkten trots allt ligger i B1, vilket det
för övrigt finns mycket som talar för att både A
632 och 642 gör.