Ladda hem boken här! - Blekinge museum

A 140a A 244 A 560 A 561
har en lägre placerad bukkant och en mindre
mynningsdiameter (Bech 1996 s. 52ff). Detta
antyder att Istabybägarna kan tillhöra det äldre
tidsskiktet, även om koppen från grav 56 kanske
snarare pekar mot B2.
En bägare med horisontell fåra på skuldran
är den enda representanten i Istabymaterialet för
Bechs typ 6A. Formmässigt ligger den mycket
nära Bechs typ 5. Kärlet kommer från en skelettgrav,
i centrum av en stensättning, som bland annat
även innehöll en läderkniv av Hagbergs typ I
och en syl (A 642). Fyndsammansättningen talar
för en datering av graven till B1, men en tidig del
av B2 kan inte uteslutas. Dateringen motsägs inte
av Slusegårdsmaterialet, utan snarare tvärtom.
Typ 6A dateras av Bech till B1 och B2 på Slusegård,
medan typ 5 huvudsakligen dateras till
yngre förromersk järnålder och B1 (Bech 1996 s.
52ff, se särskilt fig. 38a).
Nästa kärl är en fyrledad bägare av typ 6B.
Den har svagt markerad bukkant, liten avsats
mellan skuldra och hals samt markerad övergång
mellan hals och mynningsrand. Mynningskanten
är enkelt facetterad och kärlet har horisontell
streck- och punktornamentik i vinkelband på
skuldran. Kärlet har formmässigt stora likheter
med flera mellanstora kärl och vaser från andra
gravar på gravfältet. Bägaren kommer från en
skelettgrav som också innehöll en järnkniv och
några hartstätningsbitar (A 760). Bech daterar
typen till B1 och B2 på Slusegårdsgravfältet
(Bech 1996 s. 54ff).
Vidare finns det ett kärl i Istabymaterialet
som sannolikt skall räknas till Bechs typ 7. Kärlet
har en skarpt markerad bukkant och dubbelkonisk
form, med utåtböjd, förtjockad och
skarpt facetterad mynningskant. Kärlet är inte
komplett. Framför allt kan bottenpartiet inte rekonstrueras.
Det går därför inte helt att utesluta
att kärlet haft fot eller hank. Trots det menar jag
att det är troligt att det hör till gruppen bägare.
Kärlet påträffades som skärvor i fyllningen till
gravarna 140a och b, och det kan anses troligt
att det härrör från A 140a vars östra och norra
del förstörts vid grävningen av gravschaktet för
A 140b. Möjligheten finns emellertid också att
kärlet härrör från någon annan, helt förstörd
grav. Kärl av den här typen förekommer i stort
Fig. 36. Bägare från Istaby. Skala 1:4. Fr. v:
A 614, typ 2A
A 642, typ 6A
A 760, typ 6B
A 945, typ 5
A 56, typ 5
A 651, typ 5
A 140a, typ 7
A 244, typ 8A eller B
A 560, typ 8A eller B (ölandskruka)
A 561, ny typ med cylindrisk hals
sett genom hela den romerska järnåldern på Slusegårdsgravfältet,
men bägare med skarpt markerad
vinkel i bukkanten blir vanliga först från och
med B2 (Bech 1996 s. 57). Att hitta några motsvarande
kärl i omgivande landskap är svårt bl.a.
på grund av svårigheten att säkert typbestämma
kärlet. En nära parallell vad beträffar den bikoniska
formen utgör en bägare från Ruuthsbo
nära Ystad. Även en fotbägare från Limhamn
har en liknande bukform (Stjernquist 1955 s. 72f,
Pl. XXX:1, XXXI:5). Stjernquist daterar kärl av
Ruuthsbotypen till B1-B2 och möjligen tidigare.
Nästa kategori är två femledade fotbägare av
typ 8A eller B. Den första bägaren är en utomordentligt
graciös bägare med skarpt markerad
bukkant och en antydan till avsats i övergången
mellan skuldran och den närmast cylindriska
halsen. Mynningen är utåtböjd, med en uttunnande
och diskret, enkelt facetterad mynningskant.
Foten är gracil och ihålig. Kärlet
hr tydliga likheter med kontinentalromerska
fotbägare (Eriksson 2009 s. 192). Det är dock
för stort för att vara en bägare enligt Bechs definitioner,
om man räknar in foten i kärlets höjd.
68