Ladda hem boken här! - Blekinge museum

35
av den osteologiska analysen, som vi ska se. Ålder
tycks inte vara enbart biologiskt betingad
utan även en social konstruktion (Wilhelmson,
denna volym).
Utifrån en strikt arkeologisk tolkning av
gravarna är det mycket tydligt att det är de
vuxna individerna som har fått föremål med
sig i gravarna (fig. 6). Nästan alla vuxengravar
innehåller ett eller flera föremål, medan det är
endast drygt 10 % av barngravarna som försetts
med gravgåvor. De vuxna individerna har alltså
fått föremål med sig i graven i mycket hög utsträckning.
Det finns endast ett samtida gravfält
från Skåne som innehåller en lika hög andel
gravar med gravgåvor – Vallebergagravfältet
på Österlen (Strömberg 1953, 1981, Björk 2005).
Detta är ett intressant förhållande som vi måste
återkomma till i diskussionerna om gravfältets
ställning i ett Sydskandinaviskt perspektiv.
I fyra gravar (A 20, 611, 920 och 1013) påträffades
kvarlevor av två individer i vardera grav. I
A 20 låg två vuxna, som var 18-24 år respektive
över 32-38 år gamla då de dog (den äldre en
man). I A 611 fanns en 12-18 årig individ och en
30-årig individ (ingen könsbestämd). I A 920
fanns två barn i 2-11 års ålder och i 1013 fanns
en 7-10 årig individ och en 18-åring. Inte heller
i dessa gravar kunde någon av individerna könsbestämmas
(Wilhelmson, denna volym). Gravar
med mer än en individ förekommer under romersk
järnålder i Sydskandinavien och är känt
både i skelett- och brandgravar. Oftast rör det
sig om gravar med 2 – 3 individer, men enstaka
exempel på gravar med betydligt fler individer
finns också (se t.ex. Lind 1991 s. 41, Björk 2005
s. 227f, 244).
Gravnedgrävningarna låg generellt sett i
nord – sydlig riktning, med de gravlagdas huvuden
åt norr i de flesta av de fall då detta gick
att avgöra av skelettdelar eller skelettfärgningar
(i många fall fanns inga spår alls av kvarlevor
i gravarna). Grav 1045 är det enda exemplet på
att den döda med säkerhet lagts med huvudet
åt söder.
Det förekom även några gravar som var
orienterade i mer eller mindre öst – västlig
riktning, men de utgör en mycket liten andel
av det totala materialet. Av de sex individer
som gravlagts i öst – västlig riktning kunde det
konstateras att individerna hade gravlagts med
huvudet åt öster i de två fall kroppsriktningen
gick att fastställa (A 715 och 956). Jämför vi detta
med samtida gravar från Skåne så kan vi se att
Istabymaterialet stämmer väl överens med att
nord – sydliga respektive öst – västliga gravar
är de två helt dominerande gravriktningarna
vid den här tiden (fig. 8, se även Björk 2005
s. 57f samt där anförd litteratur). Det går inte
att se någon skillnad i gravriktningarna mellan
barn- och vuxengravarna.
I de 8 gravar där kroppsställningen gått att
avgöra definitivt har den i samtliga fall varit
ryggläge. För ytterligare 12 gravar tyder mycket
på att även dessa individer lagts i ryggläge. De
överlag smala stockkistorna talar också för att
ryggläge varit dominerande. De dödas positio-