Ladda hem boken här! - Blekinge museum
Ladda hem boken här! - Blekinge museum
Ladda hem boken här! - Blekinge museum
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
sas i två av dubbelgravarna likaväl som i vanliga<br />
skelettgravar. Likaså hade alla med varierande<br />
antal cusper (motsvarande olika genetiska drag)<br />
också gravgåvor i sina gravar. Det är särskilt anmärkningsvärt<br />
att den individ med störst frekvens<br />
av genetiska drag på tänderna av alla också<br />
var den som hade mest och rikast gravgåvor på<br />
hela gravfältet (A 250, ett 6-7 årigt barn). Möjligen<br />
skulle kombinationen av olika genetiska<br />
drag kunna tolkas som att denna individ hade<br />
en större genetisk spridning i sin bakgrund vilket<br />
tillsammans med gravens arkeologiska särställning<br />
blir en intressant faktor. Då så många<br />
gravar saknade bevarade tänder blir jämförelsen<br />
av genetiska drag över gravfältet i sig begränsad<br />
och det kan endast konstateras att det finns variation<br />
men ingen möjlighet att se mönster.<br />
Brandgravarna i Istaby är en heterogen<br />
samling anläggningar. Totalt 17 anläggningar<br />
innehöll bränt människoben och dessas funktion<br />
diskuterades utifrån förekomsten av olika<br />
kroppsregioner d.v.s. elementrepresentation.<br />
Generellt sett innehöll anläggningarna varierande<br />
mängder brända ben och var i den sämre<br />
delen av bevaringsskalan. Både vuxna och barn<br />
förekom men få kunde bedömas närmare avseende<br />
kön och ålder. Anläggningarna tolkades<br />
osteologiskt sammantaget med den arkeologiska<br />
beskrivningen som bålplatser, bålgropar och<br />
urnegravar. I ett par fall var bålplatsen också<br />
där större delen av kroppen påträffades med<br />
gravgåvor vilket bör vara den egentliga graven.<br />
Andra bålplatser hade sämre elementrepresenta-<br />
tion och få eller inga gravgåvor och där skulle<br />
man kunna tänka sig att kroppen samlats in<br />
till en urna. Bålgropar förekom med både god<br />
och sämre representation av kroppen och med<br />
eller utan fynd, vissa av dess är troligen själva<br />
graven. Urnegravarna var i två fall sannolikt<br />
grävda genom sina bålplatser, som tolkats som<br />
<strong>här</strong>dar i fält, och hade varierande elementrepresentation.<br />
Definitionen av en brandgrav är<br />
ingen enkel definition utifrån anläggningarna<br />
i Istaby. Flera olika typer av anläggningar<br />
uppfyller grundkraven för en grav och gör det<br />
nödvändigt att vidga begreppet grav till att omfatta<br />
olika stadier i kremeringen. Dessa olika<br />
stadier bör där det är möjligt definieras både<br />
osteologiskt och arkeologiskt. Skillnaden mellan<br />
en <strong>här</strong>d och en bålplats kan vara minimal och<br />
kanske bara kan avgöras genom en osteologisk<br />
analys av elementrepresentation. Graven är ju<br />
inte heller ”förseglad”när begravningsritualen är<br />
avslutad vilket förekomsten av människoben i<br />
kulturlagret är ett tydligt exempel på. På samma<br />
sätt finns möjligheten att ben från gravar kan<br />
ha omdeponerats i andra anläggningar i senare<br />
aktiviteter av människor och djur.<br />
Djuren förekommer främst i brandgravarna<br />
och är svåra att belägga utan att utesluta sekundärdeponering<br />
i skelettgravarna. I anläggningarna<br />
förekommer både brända och obrända<br />
djurben varav en mindre del gått att identifiera<br />
närmare till art. Tamdjuren: nöt, svin, får/get<br />
och häst är vanligast förekommande men även<br />
hund, säl och rådjur finns representerade. I flera<br />
anläggningar ger djurbenen intryck av att ha<br />
varit fällar/hudar i första hand, möjligen en liksvepning<br />
på bålet. Även mer köttrika element<br />
förekommer främst av tamdjuren förutom häst<br />
och hund. Vissa matoffer kan ha förekommit på<br />
bålen men det är svårt att helt utesluta inblandning<br />
av äldre boplatsmaterial i anläggningarna. I<br />
Istaby fanns inga björnklor vilket förekommer på<br />
andra samtida gravfält men möjligen fällar från<br />
andra djur, i första hand tamdjur. Förekomsten<br />
av eldade svansar (företrädesvis av nöt) i Istaby<br />
är unik och har en parallell i den antika grekiska<br />
”osphys”-ritualen. Om denna ritual skulle utövas<br />
någonstans i Sydskandinavien så är ett gravfält<br />
som det i Istaby där både brandgravskick och<br />
skelettgravskick praktiserats en rimlig plats.<br />
Gravskicket med bålbränning har trots uppenbar<br />
skillnad också många likheter med skelettgravskicket.<br />
Alla skelettgravarna är stenskodda eller<br />
har stenpackning som markering. Större delen,<br />
72 %, av de gravrelaterade anläggningarna med<br />
brända ben har eller är direkt relaterade till anläggningar<br />
med sten i konstruktionen (såväl bålplatser,<br />
bålgropar som urnegravar). Likheter finns<br />
även i gravgåvorna i samma eller likartade former<br />
av keramikkärl, verktyg, kläddetaljer/smycken och<br />
hartstätade kärl. Dateringarna är också relativt<br />
samtida även om två av anläggningar med brända<br />
ben kan vara från en senare fas (folkvandringstid/<br />
vendeltid) än vad skelettgravarna är. Osteologiskt<br />
finns också likheter i att både vuxna och barn<br />
förekommer både brända och obrända utan indikationer<br />
på urval på endera hållet.<br />
150
Change language