Ladda hem boken här! - Blekinge museum
Ladda hem boken här! - Blekinge museum
Ladda hem boken här! - Blekinge museum
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
fyndet och dokumentationsmaterialet håller jag<br />
med om den ursprungliga tolkningen av anläggningen<br />
och betraktar inte den som en grav (se<br />
föregående kapitel Rest sten). Föremålet måste<br />
vara en remlöpare som hört till någon slags bälte<br />
eller sele (fig. 19). Denna bestämning gjordes<br />
också initialt av Björkquist och Persson, vilket<br />
framgår tydligt av det konserveringsmissiv som<br />
upprättades inför konserveringen på LUHM.<br />
Baserat på övrigt fyndmaterial kan A 53 dateras<br />
till yngre bronsålder-förromersk järnålder.<br />
Nicklasson hade uppenbarligen inte tillgång till<br />
dokumentationsmaterialet och/eller föremålets<br />
kontext när han bedömde det. Föremålet hör<br />
som jag ser det inte till kategorin vapen, men<br />
har trots det presenterats <strong>här</strong> för att läsaren ska<br />
kunna få en forskningshistorisk kontext till de<br />
bedömningar som gjorts.<br />
Dateringarna av vapengravarna från Istaby<br />
ligger i övrigt helt i linje med de dateringar<br />
som gjorts av Nicklasson (1997). Den snäva dateringen<br />
av framför allt grav A 20, men även<br />
gravarna A 611 och 903, är av särskilt intresse av<br />
kronologiska skäl, inte minst eftersom de även<br />
innehåller lerkärl som kan jämföras med övrigt<br />
keramikmaterial på gravfältet.<br />
Det är ett iögonfallande drag i Istaby att antalet<br />
vapengravar är stort. De är dels tidiga och<br />
dels relativt många. Undantaget på Öland (och<br />
möjligen gravfältet Hammarsnäs i Skåne) har det<br />
inte undersökts så många gravar på ett och samma<br />
ställe som dateras till äldre romartid, vilket<br />
givetvis gör den relativa frekvensen svårbedömd.<br />
45<br />
Vapengravarna från den <strong>här</strong> tiden innehåller<br />
vanligtvis endast en lans och ibland ett lerkärl.<br />
De skånska vapengravarna från äldre romersk<br />
järnålder inskränker sig till 6 stycken (Björk<br />
2005 s. 75f), medan det finns fler småländska<br />
– minst 16 stycken – som tveklöst hör <strong>hem</strong>ma i<br />
äldre romersk järnålder (samt ett par-tre stycken<br />
till som också kan höra <strong>hem</strong>ma i denna tid –<br />
Nicklasson 1997 s. 75ff). <strong>Blekinge</strong> har också relativt<br />
många om man räknar med Istabygravarna.<br />
Totalt rör det sig om 13 stycken. Procentuellt sett<br />
har alltså <strong>Blekinge</strong> och Småland betydligt fler<br />
vapengravar än Skåne och Halland, vilket är ett<br />
mycket tydligt regionalt drag (Nicklasson 1997,<br />
Jardbrink 1995).<br />
De blekingska vapengravarna tillhör både B1<br />
och B2, men merparten av dessa tidiga vapengravar<br />
tillhör två gravfält. Istaby längst i väster<br />
och Häljarum, i Jämjö socken, i den östra delen<br />
av <strong>Blekinge</strong>. Representativitetsproblematik är<br />
naturligtvis central och svår att komma runt när<br />
man diskuterar så <strong>här</strong> tunna material.<br />
De småländska vapengravarna från äldre romersk<br />
järnålder tillhör i stort sett alla B2. Undantaget<br />
är ett par äldre gravar i de norra delarna av<br />
Jönköpings län (Nicklasson 1997 s. 75).<br />
De skånska vapengravarna tillhör främst B2<br />
eller har vidare dateringar till B. Endast en grav<br />
från Valleberga är säkert daterad innanför B1,<br />
men sannolikt skall även gravarna från Maglarp<br />
och Fjälkinge räknas till B1 (Nicklasson 1997,<br />
Ericson & Wickberg 2005b, Björk 2005). Nicklasson<br />
drar slutsatsen att: I stort bildar Halland,<br />
<strong>Blekinge</strong> och Småland en enhetlig sfär avseende<br />
vapengravsskicket med regionala och lokala variationer.<br />
De övergripande likheterna är emellertid<br />
större än skillnaderna. I detta område har man<br />
under B2 och C1a föredragit stora vapenuppsättningar,<br />
vilket skiljer ut det mot centralområdena<br />
i Väster- och Östergötland (Nicklasson<br />
1997 s. 90).<br />
Häljarum nämns som det enda exemplet<br />
på ett gravfält i <strong>Blekinge</strong> med lång tradition av<br />
vapenbegravningar (Nicklasson s. 88ff, 95f, 154).<br />
Likheterna mellan Häljarum och Simris måste<br />
dock nämnas, även om de ingår i delvis skilda<br />
traditioner med brand- respektive skelettgravar.<br />
Återigen gör representativiteten det omöjligt att<br />
dra säkra slutsatser. Det är alltför få gravfält som<br />
säkert är ens tillnärmelsevis totalundersökta.<br />
Det ska avslutningsvis noteras att samtliga<br />
vapengravar från Istaby är betydligt större och<br />
djupare grävda än de genomsnittliga gravarna.<br />
Det talar för det första om att det rör sig om<br />
vuxna individer, men det är säkert också ett<br />
uttryck för att en särskild omsorg ägnats dessa<br />
individer och att de därmed haft en annan status<br />
än merparten av de människor som gravlagts på<br />
platsen. Åtminstone vid tidpunkten för deras<br />
död. Detta beteende känner vi igen från många<br />
av de statusbetonade gravarna i Skandinavien<br />
från den <strong>här</strong> tiden. Exempelvis är de statusbetonade<br />
gravarna i Danmark och Sverige, framför<br />
allt från yngre romersk järnålder, som regel större,<br />
djupare och med mer omfattande stenpackningar<br />
och/eller stenkistor än de genomsnittliga
Change language